25 februari 2015
 |
| "Boy, do I have a story for you..." |
Efter jobbet idag åkte jag iväg till kyrkan för att återigen gå till Ung i London. På väg dit hade jag endast mina kaosartade tankar till sällskap, och när jag kom fram insåg jag att jag inte kunde utsätta ungdomarna för mitt dåliga humör. Jag gick upp i kyrkan istället, och satt och filosoferade. Det där är lite av en romantisk omskrivning, som man som författare kan ta sig friheten till då och då. Jag hade en hysterisk panikattack, som bottnade i min oförmåga att skicka in ansökan till skolor inför hösten. Jag har fått inse att jag inte är redo för det än, men det krävdes en panikattack och ett flertal tårar för mig att se det. Men ångesten tog slut, och jag kunde darrigt stå upp igen. Jag blir alltid yr efter panikattacker, mycket för att jag under dem inte andas ordentligt (hyperventilerar istället), och jag gick ner i kaféet för att sätta mig ner med ett glas vatten. Det hann inte helt dämpa min yrsel, så jag tänkte att lite frisk luft kunde vara vad jag behövde. Det är ju alltid lätt att vara efterklok, och jag borde definitivt ha suttit kvar längre. På väg ut svimmade jag nämligen och smällde huvudet rakt i ett stengolv. Om du någonsin funderat på att göra samma sak kan jag ge dig följande tips: do
not. Det är inte värt uppståndelsen som följer.
Ingen såg mig svimma, och jag var naturligtvis medvetslös, så ingen vet exakt hur länge jag låg där på golvet. Som en bortglömd vante någon tappat... Kristina och Emilia satt hos mig när jag vaknade till igen, och Jacob var i telefon till akuten. Jag uppfattade ganska snabbt vad som hade hänt - vaknar man upp på ett stengolv efter att ha varit yr är det inte speciellt svårt att lägga ihop två och två. Dessutom har jag gjort det förr, dock utan att krascha in i stengolv, men jag är inte främmande för svimningar. Snarare tyckte jag att det var lite onödigt att dra dit en ambulans, jag hade ju bara svimmat lite och nu var det bra med den saken. Problemet var ju i huvudsak panikattacken, och den hade jag redan hanterat på egen hand. Att jag svimmat var en konsekvens av den, och felet där var att jag inte uppfattat hur illa symptomen var innan det hann hända. Som sagt, jag har erfarenhet av både ångest och yrsel, och var av uppfattningen att jag kunde lösa det hela själv. Ingen av mina vänner delade den åsikten.
En ambulans kom alltså till kyrkan, och det förvånande fort. De hjälpte mig ut till och in i bilen, och om jag inte fortfarande varit yr och haft ganska ont i huvudet, skulle jag funnit det fascinerande. Jag har aldrig varit i en ambulans förut, men jag orkade inte se mig ordentligt omkring eller ställa frågor om alla deras prylar. De ställde frågor till mig istället, och jag svarade, och sedan petade de på mig. Stick i fingret, blodtryck, EKG. Ingenting nytt för någon som svimmade genom halva sin skolperiod. (Okej, det där låter kanske lite överdrivet drastiskt, fullt så ofta var det väl inte. Författarfriheten, och allt det där). Men faktum var att jag satt där och kände mig ganska uppgiven, fortfarande av åsikten att det var alldeles för mycket uppståndelse för lilla mig. Jag får panikattacker och svimmar. Det är väl inget nytt. (Egentligen är det det, en nygammal vana som blossat upp den senaste månaden. Jag hanterar det oftast bättre). Ambulanspersonalen gav beskedet att om huvudvärken ökade eller om jag började må dåligt skulle jag ringa akuten igen.
Mina vänner på kyrkan ville inte låta mig åka hem själv, och jag bad att få stanna ett litet tag, för att åtminstone lugna ner mig en del innan jag tog tag i att komma hem. Var tydligen blek och darrig ett bra tag efter fallet, och fick ligga på en soffa, eftersom det var bekvämast för huvudet. Jag fick inte sova, då de alla antog att jag hade hjärnskakning. Jag hade Jacob som sällskap, och började faktiskt piggna till lite grann, innan allt blev mycket värre. Huvudvärken och illamåendet som ambulanspersonalen talat om slog till. Jag har erfarit mycket huvudvärk i mitt liv, och kan för det mesta ignorera även grov sådan, men den här var inte att leka med. Det var så jobbigt att jag bad Jacob ringa akuten igen, innan jag darrigt gick till badrummet för att hantera illamåendet. Vi kan väl säga såhär: det finns ingenting positivt med att slå huvudet i ett stengolv.
En andra ambulans kom ungefär en timme senare, och under den tiden hann jag svimma ett par gånger till. Jacob och Emilia försökte hålla mig vid medvetande, men jag var nog ganska borta. Jag minns inte mycket mer än att huvudet bultade och att jag mådde väldigt illa. Efter ytterligare tester i den nya ambulansen, skjutsades jag och Jacob, som fick stå ut med alldeles för mycket kaos den natten, till St Mary's Hospital. Där väntade det nyss nämnda kaoset för stackars Jacob, som är en väldigt fin man, för vars vänskap och tålamod jag är väldig tacksam. Vi fick nämligen sitta i ett beigt väntrum i fyra timmar, under vilka jag inte tilläts sova. Som ett envist barn var det förstås det enda jag ville göra, och när jag inte flöt ut i medvetslöshet gnällde jag på Jacob och försökte använda hans arm som en provisorisk kudde. Jag vet inte hur många gånger han upprepade fraserna "Sover du?" och "Är du vaken?" och "Blunda inte, titta på mig!", men det var många.
När vi till slut fick träffa en läkare togs det ytterligare tester, och hon kontrollerade min reaktionsförmåga. Klockan var vid det här laget fyra på morgonen, men förutom att jag var trött och fortfarande hade svår huvudvärk, gick det bra. Hon skickade hem mig med en bekräftelse om en "ytlig" hjärnskakning och råd om vila och värktabletter. Taxin släppte av mig hemma klockan sex, och jag stöp i säng, efter att ha tackat min lyckliga stjärna att jag var ledig hela dagen därpå. Jag må göra dumma saker, men jag gör det i alla fall med hyfsad tajming.
... Och så för att besvara den fråga som någon kanske funderar på: Varför offentliggöra allt det här i ett blogginlägg? Det här är visserligen bara en sammanfattande överblick av händelsen, men trots det ganska personlig. Jag gör det av ett par olika skäl. Dels för att den här bloggen redan är skriven i ganska personligt dagboksstuk och jag tycker att det gör en intressant historia, det är en livserfarenhet som jag vill dela med mig av. Dels för att jag tycker att allt som har med mental hälsa och t.ex. panikångest att göra är viktigt att prata om, eftersom det är vanligare än folk i allmänhet verkar tro. Jag har extensiv erfarenhet av depression och panikångest, och har jobbat med det på ett personligt plan väldigt länge, och fortfarande, trots att jag varit mera frisk än på länge en längre period nu. Det är viktigt för mig att inte gömma undan på något vis, eftersom mental ohälsa aldrig är någonting att skämmas över. Och dels för att bekräfta en gång för alla att stengolv inte är bästa stället att lägga huvudet på. Aj.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
