lördag 15 mars 2014

Glad Pi-dag

14 Mars 2014 

 Idag är det Pi Day, dvs 3,14 = numret pi. Är man Dean Winchester kan man säkert förvränga det lite och fira pie day istället. Jag firade inte mer än att jag ritade pi-tecknet på min hand under dagen, istället sysselsatte jag mig med biologilabbar i skolan.

Jag skulle kunna berätta om hur vi mätte hastigheten hos mänskliga reflexer, eller hur vi mätte olika kranium för att bedöma storleken på hjärnan hos olika människor genom tiderna, men det blir nog tyvärr inte mer intressant än så. Istället kan jag berätta hur det flugit in en liten kungsfågel, senare bedömts att vara en hona, i ett klassrum. De som haft undervisning där lyckades fånga den lilla fågeln i en provisorisk bur, så att den skulle lugna ner sig innan den släpptes. Vi som skulle använda klassrummet efter detta äventyr möttes alltså av en surt plirande fågel när vi kom in, och då hon verkade lugn men sugen på friheten, fick vi äran att släppa ut henne. Den lilla kungsfågeln flög genast iväg från skolan, bort mot skogen. Det var riktigt spännande att se en så liten fågel så nära. Den här gången kom jag förstås ihåg att ta ett par kort.



Kungsfågeln är för övrigt Sveriges minsta fågel

I ögonvrån

13 Mars 2014 

Ibland fotograferar jag mitt öga. Här är två olika dagar. Bara för att.
(Jag är en konstnär. Döm mig inte. Imponeras! Falala) 



 

Middag med Muxi

12 Mars 2014

Den Max som tagit sig till Växjö för att vara med på middagen hos Tuva stannade ytterligare några dar, så jag övertygade honom om att följa med mig till Stars & Stripes på onsdagskvällen. Detta inte bara för att jag alltid gärna umgås med min älskade Muxi, utan även för att jag i ett dygn saknat London och mina hamburgerkvällar. Så det blev en liten resturangsmiddag mitt i veckan sådär.

Stars & Stripes är i första hand en sportbar, och de har flera skärmar som visar den för tillfället mest aktuella matchen. Under första delen av vårt besök kunde Max och jag försöka hänga med i fotbollsmatchen Bayern-Arsenal, därefter var det ishockey som gällde. Jag tycker att det är riktigt roligt att titta på sådana matcher, och att sport överhuvud taget är ett väldigt fascinerande påhitt, men liksom Max hängde jag inte med i alla regler och vändningar. Vi diskuterade vår förvirring istället, vilket var lika roligt det.


Vårblomma

9 Mars 2014 

 Vill bara dela med mig av detta vårtecken som jag inte kunde låta bli att fotografera när jag gick genom Tegnérkyrkogården förut idag!


Middag med Huldufólket

8 Mars 2014

Ja, två inlägg, för en så händelserik dag! Inte bara för att det är den internationella kvinnodagen (och om du vill påstå att den inte behövs för att jämställdhet är ett faktum - under vilken sten bor du? Du har rätt att ha din felaktiga åsikt dock) utan för att tåget som jag var tvungen att passa ledde mig i vanlig ordning till Växjö.

I Växjö hittade jag till min älskade vän Tuvas hus, en Tuva som det senaste halvåret har bott på Island. Jag har inte sett henne sedan augusti, så det var allmänt fantastiskt att träffa henne igen. Flera kompisar var med, en Erik och en Max, som jag glatt diskuterade tv-serier med, en Axel som jag något vemodigt klagade över skolan med, en Nils och en Malin som var mer normala konverserare i vanlig ordning, och en Jonathan som jag inte träffat förut, men som jag mer än gärna kunde diskutera huldufólket med.

Vi drack te och åt en mumsig vegetarisk pasta- och svampmiddag, och förhörde Tuva om alla hennes äventyr på Island. Det blev många festliga anekdoter om islänningarna och deras livsstil. Ett ämne som alltid återkom var det fascinerande huldufólket - ett slags andeväsen från gamla folksagor. Vi fick veta ungefär var de kommer från (möjligen Småland, möjligen fallna änglar), att de bor i stenar, och att flera islänningar verkligen tror att de existerar. Det var både väldigt roligt och väldigt intressant, och det hela eskalerade till idéer om kriminalserier som utspelas på Island där huldufólket är bland de misstänkta, och ett reseprogram som skulle ledas av Jonathan.

Jag hade alldeles för trevligt för att komma ihåg att ta några foton ikväll, jag bara njöt av att träffa mina vänner igen.

I skogen lyser solen

8 Mars 2014 

 Jag har ett antal favoritstigar att gå på här inne i skogen, och idag snöt jag åt mig en minipromenad vid en av dem. Det visade sig bli mindre av en minipromenad och mer av ett megaäventyr.

Jag traskade förbi den övergivna huset, men gick inte in. Jag har varit där inne många gånger. En gång hittade jag en död räv där inne. En annan undersökte jag tapeterna som tappert klamrade sig kvar vid väggarna. Ett antal gånger har jag, mot bättre vetande, klättrat upp för den näst intill söndersmulade trappan, och gått in i det enda rum på övervåningen som har ett tillräckligt stabilt golv. Varje gång jag är inne i Spökhuset, som mina vänner från lågstadiet brukade kalla det, filosoferar jag fascinerat över vilka som brukade bo där, och hur deras liv såg ut. Jag sände en liten tanke åt dem även idag, trots att jag inte gick in i deras hus.

Istället gick jag vidare till den sönderrostade kvarnen som ligger bredvid den halvt rasade muren, och jag hittade en hyfsat smidig väg över lerpölarna, dit åns vatten inte längre når. Jag fick ta hjälp av ett par sedan länge fallna träd, som fortfarande var en stadig grund för mossa och lav. Jag traskade vidare tills ännu en liten ränna vatten hindrade min framfart. Längre bort brusade vatten i mängder, men så långt som jag kommit fanns bara lågt, grumligt vatten. Det var ändå tillräckligt för att jag skulle stanna upp, och kika på klockan.

Som alltid styrs jag av tågtider, och insåg att jag inte hade mer tid för äventyr. Så jag vände, och marscherade självsäkert tillbaka samma väg som jag kommit. Sen stannade jag upp igen. Kanske vore det bättre att ta en annan väg..? Jag rundade ett träd och klev försiktigt ned på ett par handlöst kastade tegelstenar som låg i den mjuka jorden. Nej, nej, det var nog bättre att gå runt den stora stammen vid vattenbrynet istället. Jag försökte, bara för att inse att där var en enorm myrstack, vars invånare inte blev så förtjusta i att jag kom och klampade på deras hem. Över stocken då? Nej, den såg för hal och tunn ut. Efter ett antal misslyckade men djärva försök kom jag över all bråte som låg vid lerpölarna, och kunde gå en mindre farlig och hinderfylld stig hem.



Ung konstnär

2 Mars 2014

Som liten tyckte jag mycket om att pyssla. Kanske för att det var någonting dagisfröknar och fritidsledare gärna satte barnen att göra - lite klister, lite papper, och så är ungarna underhållna en god tid framöver. Som liten var jag ofta mycket noga med mitt pyssel, jag ville att det skulle se så bra ut som möjligt. Som liten var det också viktigt för mig att ta hem det jag skapat efteråt, och spara det så att jag senare i livet skulle kunna gå tillbaka och minnas vilken stor konstnär jag var. Som liten tyckte jag att det bästa stället att lägga mina alster i var en byrå vi hade stående i hallen.

Jag vet inte varför. Den byrån tillhörde inte mig, men av någon anledning adopterade jag den och fyllde den med diverse pyssel jag kom hem med. Idag sorterade jag den byrån, och fann flera vackra saker som ett yngre jag funnit värdefulla nog att spara. Jag fann också väldigt många mindre vackra saker som det nutida jaget inte behöll.

Topp tre alster i byrålådan:

En skulptur från den sena dagisåldern, föreställande en fotbollsspelare. Högerhanden har lossnat, men återfunnits efter ytterligare arkeologi i byrålådan där skulpturen först hittades.

Detta verk kommer från den tidiga fritidstiden, en pappersrulle som pyntats med färg, paljetter, och glitter, för att dekorera fönster. Notera hur solstrålarna faller på glittret och lyser upp hela konstverket.

Ett fynd från den sena fritidstiden, där konstnären experimenterade mer med textil. Här ser vi en hund i flera material, och dess koja, där namnet Rufsen förklarar hundens namn.