Nyårsafton

31 december 2014

I natt drömde jag att pappa blev attackerad av en tiger. Jag kastade min godispåse på tigern för att påkalla dess uppmärksamhet, sedan stirrade jag den i ögonen tills den sprang in i närmaste hus.

Jag åtnjöt grötfrukost i min ensamhet vid köksbordet på morgonen, inte för att jag kände mig särskilt ensam - jag sitter så gärna och pratar högt med mig själv. Om vi ska uppmärksamma talesättet som säger att det är så man vet att någon är galen, kan vi också uppmärksamma citatet som säger att bara de som är lite galna kan vara verkliga genier. Whoop.

Jag åkte tåg in till staden igen över eftermiddagen, för Nyårsfika med några av de vänner som spritt ut sig över halva Europa. Kärleken var överflödig, på ett fint sätt, och vi drack kaffe i mängder och skvallrade ännu mer.

Tågrejse och nya superb örhängen

Minifikabord

Sedan väntade middag med familjen och Shall We Dance, och nu debatteras den årliga frågan - öppna en flaska bubbel eller inte? Gott Nytt År! Vi ses på andra sidan.

Snö har vi också fått (lite grann)

30 december 2014 

Jag mellandagsslappade idag också, men det väntade naturligtvis ändå ett par promenader. Idag passade jag på att fota lite också, eftersom jag helt enkelt inte kan låta bli. Lyssnade också på Veronica Roths Allegiant, för få saker gör promenader så bra som hörböcker.

Shoppingtur med brur

29 december 2014 

Jag och lillebror åkte in till den stora staden idag för att ta del av mellandagsrean. Jag gick på jakt efter en ny kappa, men det fanns ingenting som intresserade mig, så jag köpte sminkprodukter istället. (Heh). Jonathan hittade dock kläder, så det var ju bra. Vi lunchade kinabuffé och åkte sedan tåget hem, och gick från stationen tillbaka till skogen.

Pandor i bambun på kinarestaurangen

Ååååååååååå! En gran!

Tågselfie

Tågutsikt

Änder i ån

Hej mitt Vinterland

28 december 2014 

Alltför mycket stillasittande får det förstås inte bli, så idag snörde jag på mig mina extremt chunky hiking boots, och gick genom det vackra vinterlandskap som skogen bjuder på, i sällskap av mor och far. Vi gjorde den riktigt skogsmullegrejen också, och stannade för fika med varm choklad. Myset <3

Årets gran

27 december 2014 

Den första mellandagen spenderades på ett ytterst trevligt sätt - jag gjorde ingenting mer än att sitta i soffan och beundra vår fantastiskt vackra gran, den finaste levande granen vi haft. Efter allt julfirande var det väldigt skönt att inte behöva göra något annat. Lugnt och fint och lugnt är sånt man behöver efter en lång julhelg. Och en och annan promenad runt bondgårdarna.

Julgran på traditionell plats bredvid spisen

Tacksägelsemiddag & Lekar

26 december 2014 

Återigen med traditionen? Jajamän, som Gustav Svensson säger, julen är tid för tradition.

Så vi samlades hemma hos farmor för kalkonmiddag, min favoritmiddag på hela julhelgen. (Det är för övrigt svårt att vara vegetarian på julen, just saying). Efter middagen satt jag med broren och ett par kusiner och spelade tre omgångar Uno, och sedan väntade paketleken för hela sällskapet. Årets skörd? En reflexväst och en flaska handsprit! Så charmerande praktiskt.

Träd med lampor i utanför famos hus

Kidsbound

25 december 2014 

Juldag och den vanliga traditionen med julbord för en större del av släkten infann sig i år i vårt hus. Jag satt glatt vid änden av ena bordet och lyssnade på folks konversationer, men blev under dagen ganska trött. Efter lunchen sveptes jag dessutom in av mina småsysslingar, när jag erbjöd mig att sätta på en Disneyfilm åt dem. Att de gillar Disney gick inte att missa - lille Malte kom med en Elsa-docka i famnen, och både han och dockan sjöng Slå dig lös ( dvs svenska översättningen av Let it go) ett flertal gånger. Jag frågade vid ett tillfälle vem de gillade bäst, Elsa eller Anna, och Malte svarade så snabbt att hans favorit var Elsa att jag knappt hann avsluta min mening. Det är skönt att veta att mina småsysslingar har bra filmsmak. Jag tog med dem ner till mina flyttlådor (som bor i bastun) och lät dem välja bland mina många Disneyfilmer, och sedan propsade de på att jag skulle sitta mellan dem i soffan. Jag hade tänkt gå tillbaka till bordet, men fann det ganska bekvämt att sitta ner med två kramande småisar - det krävde inte min uppmärksamhet på samma sätt, och lindrade min trötthet lite grann. När deras familj åkte några timmar senare kunde jag återgå till att umgås med "de vuxna" igen.

En riktigt god jul

24 december 2014 

Årets julmirakel inträffande ungefär klockan tio på morgonen: min resväska levererades med taxi till vårt hus. Prisa gud! Och prisa företaget som skeppade den omkring halva Sverige för att nå fram till mig före julaftonens verkliga början. Jag tackade storartat taxichauffören, som verkade bli road av att se mig så glad. Efter att ha dansat glädjedans kunde jag öppna min väska och ta fram de fina kläder jag packat ned för att ha under julen. Sedan stängde jag in mig i mitt rum och slog in julklapparna som min familj nu skulle kunna få på rätt dag, trots allt, innan jag lade dem under granen.

Resten av dagen följde så som jular hos oss brukar, med matförberedelser, dukning, julbordslunch, Kalle Anka, fika, julklappsutdelning och öppning, tomtegröt... En riktigt god jul.

Paketinslagning

Julklappsskörd

Utmattningssjuk?

23 december 2014 

Experterna (dvs mor och far) tror efter viss spekulation att de krämpor som drabbat mig under dagen är på grund av extrem utmattning. Bevis som talar för den slutsatsen är hur otroligt mycket jag haft för mig i det allmänna livet de senaste veckorna, och hur engagerad jag varit i många olika saker. Att stressa runt och flyga och åka tåg och, kanske framför allt, oroa sig över sin bortsprungna resväska, är inte heller recept för en lugn och harmonisk själ.

Så vad hände då? Jag ska inte dra detaljerna om hur jag låg i badrummet som över relingen, summan av kardemumman är att jag mådde ganska dåligt. Istället för att hjälpa till med att klä granen och koka julgodis fick jag hålla mig i min säng, och sov mig igenom nästan hela dagen. Jag sov med The Lumineers fantastiska Scotland i öronen, om och om och om igen. Under mina få vakna timmar drog jag fram första säsongen av Merlin och tittade på några tidiga avsnitt, mest för att jag inte orkade sova mer.

På kvällen kom glädjebudet att min resväska inte bara är i landet, utan kommer att anlända vid min ytterdörr under förmiddagen imorgon - ett julmirakel om något! Efter det mådde jag lite bättre och gick och lade mig med mindre illamående inom mig.

Julstök

22 december 2014 

Idag befann jag mig i vardagsrumssoffan när jag vaknade på morgonen. Jag var rädd att min retsamma hosta skulle hållit mina älskade föräldrar vakna under natten, så jag smög dit med kuddar och täcke runt midnatt. I föräldrahemmet bor jag numera i Barnkammaren, som ligger vägg i vägg med föräldrarnas sovrum.

Efter frukost började julstöket, där planen som genast gick i stöpet var att klä granen. Det kunde vi inte göra då våra ljus tricksade och efter noggrann undersökning av min tekniske bror, visade sig vara trasiga. Då ljusen alltid är det man sätter på först, fick vi vänta med granens dekoration. Istället stod jag och strök juldukar, mor städade vitrinskåp, bror städade (under höga klagomål) duschen. Vi åkte in till byn och fick tag på sista lasset julmat inför helgen, samt de sista julklapparna. Dock inga julgransljus - den får kläs under morgondan före dan.

På kvällen väntade jul-TV av olika slag, med pepparkakor och glögg. Jag gnällde på huvudvärk och magont och oroade mig för min resväska som fortfarande inte kommit. Men pepparkakorna, och faktumet att jag är hemma i den vanliga soffan med min familj och ett hus där julgardiner är en självklarhet, muntrar upp ändå.

Julfika efter Julstök

Min värsta mardröm

21 december 2014 

Jag gick upp tidigt och gjorde klart allt det där sista småfnysslet, bredde smörgåsar att ha med på tåget, slog igen väskan, och stegade glad i hågen ut från huset efter god jul-kramar till alla i Värdfamiljen. Dags att åka hem till Sverige, för ordentligt julfirande med det traditionella julpyntet, julgardiner, hemmagjort julgodis, och kallt klimat. Ingenting skulle väl kunna gå fel?

Selfie vid den stora julgranen på Gatwicks flygplats, glad tjej utan minsta föraning om det förskräckliga öde som väntar

Och det började bra: tunnelbanan var det inget fel på, jag köpte lätt en tågbiljett, hittade till rätt perrong (gjorde ju exakt samma resa för två månader sedan), och tåget åkte iväg, med mig som passagerare, utan problem. Jag kom till Gatwick och checkade in mig själv och mitt bagage. Sedan kunde jag vänta i lugn och ro på gateinformation.

Satt och tittade på allt folk som rörde sig omkring, och applåderade tyst de fina juldekorationerna

 De första problemen började vid gaten, där jag snabbt märkte att det tog väldigt lång tid att få in alla passagerare på planet, och jag kunde således misstänka att vi inte skulle lyfta på utsatt tid. När jag gick på frågade jag personalen hur snart de trodde att vi skulle vara iväg, och de påstod med stark övertygelse att vi inte skulle bli mer än tio minuter sena. Jag satte mig tillrätta och somnade nästan genast. När jag vaknade en halvtimme senare stod vi fortfarande på marken.

Jag sov 90% av flygturen, men passade på att ta foto över den vackra vyn under tiden jag var vaken

 Vi landade vid Kastrup nästan en timme efter den planerade tiden, och jag var för första gången i mitt liv en av de sista passagerarna som gick av planet. Virrig och nyvaken gick jag igenom säkerhetskontrollen och började fundera på vart jag normalt sett går efter att ha kommit av ett plan, och hur jag skulle ta mig till tågperrongen. Som om någon slagit mig i huvudet med en stekpanna kom jag plötsligt på att jag inte hade min resväska med mig, och jag skyndade iväg till bagageåterhämtningen. Där möttes jag av min allra värsta mardröm när det gäller att flyga: min resväska var inte där. Den fanns överhuvud taget inte i landet. Majoriteten av allt incheckat bagage från mitt flyg hade blivit kvar i London. Jag fick, i mitt ostadiga tillstånd av oro och förvirring, ställa mig i en lång kö, för att lämna uppgifter om mitt bagage och vart det skulle, så att väskan när den väl kommer till Danmark, kan skickas vidare till mig. Snart upptäckte jag hur snabbt klockan gick i förhållande till hur sakta kön rörde sig, och efter att ha talat med en snäll personaldam fick jag gå före i kön. "Mitt tåg går om tjugo minuter," förklarade jag för de jag gick förbi, som då slutade opponera sig.

De här finklädda männen mötte oss inne på Kastrup, och naturligtvis spelade de glada julsånger

Jag hann med tåget hem till Sverige, trots allt, och köpte vatten och en smörgås för att bli av med hungern som kommit krypande. Vattnet var underbart, men smörgåsen fick mig att må illa, så resten av resan satt jag moloket och tittade på Vänner på datorn. Förutseende som jag är hade jag lagt i en ny cd med åtta avsnitt, för att ha underhållning på mina resor. Jag kom fram till Alvesta där jag skulle byta, gick till perrongen varifrån mitt nästa tåg skulle gå, bara för att inse att det inte gick förrän två timmar senare. Jag väntade inomhus en timme och smet sedan på ett tidigare tåg som gick samma sträcka. Konduktören måste känt sig julsnäll, för han kommenterade inte faktumet att jag hade biljett till fel tåg när han kom förbi. Sent omsider återförenades jag med min familj hemma i Trollskogen.

En sista dag

20 december 2014 

Jobb med lillmysen igen, sista gången i år. Liksom alla dagar de senaste veckorna så var vi fortfarande förkylda, och därför gällde lugna lekar. Noah underhöll till exempel sig själv i en hel timme, bara genom att skaka på stora flaskor vatten. Vi gosade lite och körde runt tåg ("tuft tuft!") och bilar ("brumm!"), och klappade nallebjörnar ("teddy!") och tog en liten svängom i köket, där vi gladdes åt att granen var TÄNT.

Tog också en promenad med Nuss-Nuss, och tittade på den vackra solnedgången, halv fyra på eftermiddagen

Jag fick jobba över ikväll, då både Värdmamma och Värdpappa låg och sov, trötta med förkylning som de också är. Efter ett tag väckte jag dock Värdpappa, då jag ville hinna in till stan innan Dr Martens-affären stängde. De fantastiskt fina kängorna jag köpte i New York är felkonstruerade, och jag blev tvungen att byta till ett annat par. Exakt samma modell fanns inte i London, men jag hittade ett annat svart par med blomster på, så jag är ganska nöjd. Det känns trots allt viktigare att överhuvud taget kunna använda dem.

"Bye boots!" En sista bild på kängorna vars design var som gjord för mig

Julpynt i Londonkvällen

Stress & Grattis

19 december 2014 

Jag spenderade förmiddagen med en känsla av inre stress och panik idag. Så snart jag vaknade åkte jag iväg till Westfield för att få gjort all min julklappsshopping, då jag plötsligt insett att jag åker hem till Sverige om två dar. (What). Jag hade fortfarande inte helt konkreta idéer på vad jag skulle köpa, men eftersom Westfield har allt och är fantastiskt så löste det sig så snart jag gick in i rätt affärer. Jag gick ändå runt och funderade virrigt på hur jag skulle hinna med allt - jag behövde åka hem och tvätta, jag hade inte börjat packa än, och jag hade lovat komma till Jacobs födelsedagsfest i kyrkan på kvällen. Hur tusan skulle jag hinna? Jag var nästan helt övertygad om att jag skulle bli tvungen att messa Jacob och säga att jag inte kunde komma, för jag måste ju gå upp tidigt och hinna med tåget till flyget nästa dag... Det var inte förrän jag var på väg från gallerian som jag insåg att jag totalt glömt bort att lördag existerar. Det är ju bara fredag idag, jag flyger på söndag, jag har en hel dag imorgon att packa och tvätta. Mitt liv såg plötsligt bra mycket ljusare ut. Jag hann dessutom tvätta två maskiner när jag kom hem.

På kvällen åkte jag alltså tillbaka till kyrkan igen (där jag spenderar all min tid, jag vet, jag är medveten), den här gången festfin, och möttes av mingel och bubbel och snittar. Alla glada kompisar stod och pratade en lång stund, innan vi kallade på presentöppning, och födelsedagsbarnet fick stå i centrum. Ungefär hälften av oss gick till wagamama (en östasiatisk nudelrestaurang) efteråt för middag, där vikning av önskestjärnor tog upp allas uppmärksamhet i väntan på maten. Jag njöt av en vegetarisk pad tai och av trevlig konversation och glada skratt. Vi fortsatte festen i kyrkan när vi kom tillbaka, och huvudpersonen sade sig vara mycket nöjd med kvällen!

Dagisunderhållning för alla gäster på wagamama

Mina fina vänner i ätartagen

Julbordsservering

18 december 2014 

Jag vaknade av att mobilen ringde tjugo i elva. Camilla hade fått två återbud så jag behövde arbeta eventet ikväll i alla fall. Jag insåg tidsbristen jag lätt skulle kunna lida av och hoppade upp. Snart var jag tillbaka på kyrkan och redo att svida om stora salen från julbord för seniorerna, till julbord för ett privat event. Vi flyttade bord och lade ut dukar och tände ljus och tog fram glas och glas och glas (vatten-, snaps-, och sherry-) och bestick och tallrikar och stora fat med en ohygglig mängd mat, och jag sprang och bytte om till mina professionella serveringskläder en kvart innan folket kom. Sedan var det jobb som gällde större delen av natten. Julbord är enklare än många andra tillställningar, då det ju är buffé, och min främsta uppgift var att cirkulera buffébordet för att se till att ingenting tog slut. Eller snarare, att meddela köket att ett fat var på väg att ta slut, och sedan byta innan taberaset var ett faktum. Som vanligt gällde det att gå omkring borden och servera mer öl, samt plocka undan tomma flaskor. Också som vanligt fick man flera gånger informera om att "nej tyvärr, vi får inte ge ut mer snaps", till gästernas besvikelse.

Alkohol, disk, och undanplockad mat fick stå temporärt i kaféet där servitörerna höll plats, då köket redan var fullt med mat och disk

Vi hittade tid att ta för oss av julmaten också, efter att ha plockat undan de många tallrikarna

Min plan var att för en gångs skull få se en version av vårt Luciatåg, då kören skulle lussa på eventet, men alas, det gick i stöpet. Carina hade fått en massa återbud hon också, då folk blivit sjuka och trötta efter alla tåg vi redan gått, så hon kallade in både Cissi och mig. Alltså gick jag mitt fjortonde Luciatåg för säsongen, som avslutades med en osedvanlig snapsvisa, till gästernas förtjusning. Direkt efteråt drog jag av mig linnet och gick tillbaka in i salen för att fortsätta jobba, något vi gjorde till klockan ett på natten. Vi var alla förvånade över hur tidigt det tog slut, och lyckades skrämma iväg de flesta gästerna genom att tända i taket och bygga ner bord, en tydlig signal att nu var det färdigt med det roliga. Vi städade ett tag och förundrades över att det fortfarande fanns en liten grupp gäster som stannade kvar och pratade, men vi kunde till slut gå hem och stupa i säng.

Kyrkan all day long

17 december 2014 

Jag vaknade och gjorde mig redo för en jobbdag som alla andra, med planen att snabbt kila förbi kyrkan innan jag började. På väg ut mötte jag dock Värdmamma som informerade mig om att lilla Noah är magsjuk, och därför tyckte hon att jag kunde få ledigt. Ingen av oss ville att jag skulle bli sjuk, så snart innan jag ska flyga, och det bästa vore för mig att vara hemifrån så mycket som möjligt. Så jag lade ner datorn och dagboken i min väska och for till kyrkan, som planerat, men nu med tanken att stanna där tills de stängde.

Varför jag velat dit först var för att tigga om jobb, som den desperata lilla fjant jag är - jag skulle ha serverat på det julbord de har imorgon kväll, men Sonny messade och avbokade mig då han hade för mycket folk. Eftersom jag tycker att det är fantastiskt roligt att hjälpa till på sådana event tänkte jag försiktigt höra med dem om det verkligen skulle vara så farligt med en extra hjälpande hand. Efter två korta samtal insåg jag dock att jag bara skulle vara i vägen, och fick så finna mig vid att inte jobba. Istället satt jag i timmar i kaféet och skrev, med jämna avbrutna mellanrum då mina kompisar tog en paus för att sätta sig bredvid och prata med mig. Till ingens förvåning drack jag cirka arton koppar te.

Kände av lite hemlängtan, så jag snapchattade min Enhet med nostalgimeddelanden

På kvällen väntade ytterligare kortspel med pojkspolingarna, Jonny och Jacob, som dock först skulle åka och handla. Jag ville inte följa med, så under tiden satt jag uppe i Jacobs lägenhet och skrev dagbok. Och skrev dagbok. Och blev hungrig. Och blev trött. Och blev riktigt hungrig. Uttråkat väntade jag på att pojkarna skulle komma hem, och jag kände mig mer och mer som en övergiven hundvalp. "När kommer husse och ger mig mat?" De ringde på vägen, efter cirka två timmar, och lovade att vara hemma om cirka tio minuter. En timme senare plingade äntligen nycklar i dörrn, och jag fick en vegetarisk wraphistoria från Burger King. Pojkarna skyllde på trafik.

Väntade uttråkat på att kompisarna skulle komma tillbaka. Tog molokna foton.

Vi satt och spelade kort sedan, och jag och Jacob blev allt tröttare, men Jonny påminde oss hela tiden att "det är ju bara fyrtio minuter kvar!", "ge det tjugo minuter!", och sedan ett inte det minsta diskret "jag kommer snart, håll er vakna!" ungefär sju minuter i tolv. Efter fem hördes det sång i trappan, och tillsammans med Michael och Camilla, som Jonny sprungit för att hämta, föll jag in i Ja må han leva. Vi skålade in Jacobs födelsedag med varsitt glas champagne, och allt var väldigt trevligt och fint.

Skajp är awesome

16 december 2014

Ordet awesome har förlorat sin innebörd en del då det numer används väldigt mycket och ledigt, utan att folk egentligen förstår dess (forna) betydelse. Awe-some. Vördnadsvärd. Men jag vill verkligen använda ordet awesome i dess ursprungliga betydelse, när jag prisar teknologi och Skajp och påstår att det är awesome. Jag kan ju nämligen sitta i mitt rum här i London, med en kopp te och en filt, och glatt diskutera ingenting med min bästis, som samtidigt befinner sig i Stockholm. Det är verkligen fantastiskt.

Jag fick ställa upp och jobba ytterligare ett par timmar idag, med en fortfarande förkyld Noah, och på grund av det fick jag skjuta upp min frisörtid. Jag kom dock iväg till frisörsalongen senare på eftermiddagen, och tog tjuren vid hornen och klippte av ungefär en decimeter hår. Whaaaat. Jo, jag har de senaste tre månaderna insett att jag inte vill låta håret växa ut längre, så idag fick det falla till golvet istället. Jag är toppennöjd. Därefter åkte jag till stan för att tjuvpåbörja min julklappsshopping som jag annars planerat göra på torsdag, och jag gick dessutom lös inne på Boots. Inte bara det, en makeupartist fångade in mig och lade om min sminkning, så jag såg ovanligt fancy ut när jag kom hem igen. Allmän undran riktad till makeupartister överallt: varför använder ni alltid så mycket rouge?

När jag kom hem pratade jag med min älskade mamma på Skajp en stund, innan jag spenderade resten av kvällen i Johannas sällskap. I ungefär två timmar satt vi i varsitt rum i varsitt land och skvallrade, diskuterade smink och märken och produkter, funderade löst kring nyårsplaner, och pratade om ingenting i största välmenande allmänhet. Det var en toppenkväll, och vi lade bara på för att vi både behövde sova. Låt oss konstatera det igen: Skajp är awesome. 

England vs Sverige

15 december 2014 

Jag är inte Noahs bästis när jag försöker torka hans snuviga näsa. Han har inte förstått riktigt att det är bättre att inte ha snor rinnande nerför ansiktet. Så snart han ser att jag sträcker mig efter en servett ser han (med rätta) misstänksam ut. Vi har lekt lama, lugna lekar idag, förkylda båda två.

Trots detta åkte vi tillsammans med Värdföräldrarna på kvällen till en restaurang, Toby Carvery, för att äta en traditionell engelsk julmiddag. Värdföräldrarna ville bjuda mig på den engelska upplevelsen, innan jag åker för att fira en riktig jul hemma i Sverige. Jag har inte gömt mitt suspekt för brysselkål.

Potatis, potatismos, kalkon, tranbärssylt, grönsaker, och Yorkshire pudding

Jag och min familj brukar äta kalkonmiddag på Annandag Jul, något jag kallar för vår Thanksgiving, och jag tycker alltid mycket bättre om den maten än vårt vanliga julbord. Så det borde ju inte komma som någon chock att jag gillade den traditionella engelska kalkonjulmiddagen, och visst gärna åt mina brysselkål. Dessutom serverades det ordentliga tranbär till, vilket var allmänt supermums. Det enda jag fortfarande har svårt för är Yorkshire pudding - den är ett lite torrt, udda tillbehör? Sen går det ju fortfarande att argumentera att svenskt julbord är bättre, eftersom det är lite mer speciell mat, jämfört med en lite extra fancy söndagsmiddag som engelsmännen njuter av. Om jag ska vara ärlig så äter jag hellre kalkonmiddag än julbord, då jag är en sådan där petig en som ändå bara äter typ tre rätter från hela julbordet, och faktiskt älskar kalkon mer, men jag vill liksom inte erkänna att engelsk julmat är bättre än svensk julmat. Jag är en stolt nordbo, okej? Julbord, och att äta några köttbullar och vörtbröd och ignorera resten, det hör ju julen till. Så är det bara.

"Du måste vara irländsk!"

14 december 2014 

Ibland pratar jag med folk på tunnelbanan. Ibland sitter jag med musik eller en hörbok i öronen. Sällan pratar folk med mig. Idag såg jag irländsk ut.

Jag satt på tuben, med lurar i öronen, och var nöjd med att inte behöva bry mig så mycket om min omvärld. Jag noterade att mannen mittemot mig tittade på mig ett par gånger, men jag brydde mig inte särskilt. När två tanter som glatt konverserade med varandra kom in, gav mannen upp sin plats för att låta dem sitta tillsammans, och satte sig på den lediga platsen bredvid mig. Sen började han prata.

"I don't mean to be rude, but I was just thinking to myself that 'she must be Irish', are you Irish? You look very Irish!" pratade han på, fullständigt övertygad om att han funnit en irländsk själsfrände. Han var så övertygad om att jag var irländsk att han pratade på en lång stund om hur irländsk jag säkerligen var, innan han gav mig minsta möjlighet att informera honom om att så inte är fallet. Han själv var för övrigt irländare, vilket hördes mycket väl. Mannen, som introducerade sig som Tony, blev mäkta förvånad över att höra att jag var svensk, och pratade sedan på ytterligare en lång stund om hur övertygad han varit att jag kom från Irland. Enligt honom såg jag definitivt inte svensk ut, då jag inte har blont hår.

Ett öppet brev till världen:
Hej världen.
Kan vi komma över stereotypen att alla svenskar har blont hår och blå ögon, och väldigt ljus hy? Jag tickar i och för sig två av de boxarna, men Sverige är faktiskt ett multikulturellt land med stor variation på människors utseende, vilket är fantastiskt. Även många "Svenssonsvenskar" bär inte de typiska ljusa lockarna och havsblå ögonen. Stereotypen är felaktig. Skärpning.
Varma hälsningar,
Jessica-Therese

Tony fortsatte att prata om hur irländsk jag såg ut, och ville sedan absolut bjuda ut mig på en drink någon gång. Jag nekade mitt intresse, då mannen inte var min typ, eller framför allt, min ålder. Det tog honom ett tag att fatta att jag dels inte var en irländska som bara försökte lura honom, och dels inte ville ha hans nummer "om du skulle ändra dig". Nej tack, jag vill inte gå ut med en man som är dubbelt så gammal som mig, nej. Nu måste jag gå av, här är mitt stopp, okej, hejdå. Trevligt att träffas, låt oss inte ses igen. Good bye.

Det roliga är ändå att det inte är första gången folk har tagit mig för irländska, snarare är det den nationaliteten folk oftast gissar på för mig. Så, hur jobbig han än var, så har nog Tony rätt i att jag faktiskt ser irländsk ut.

Lucia x4

13 december 2014 

Trött efter gårdagens äventyr i Westminster Cathedral vaknade jag inte förrän sent på dagen. Jag kom till biblioteket i kyrkan med kort marginal, och slängde upp mitt Lucialinne på strykbrädan. Trots detta var jag inte sist - alla sångare som var med tycktes lite tagna efter alla Luciatåg vi redan gått. Men det här var ju den faktiska Luciadagen, den trettonde december, och fyra olika tåg väntade oss i Ulrika Eleonora kyrka. Återigen var jag med på två extra, eftersom jag ville gå tretton totalt (du som känner mig vet att tretton är ett speciellt nummer för mig), och dessutom, som jag nämnt tidigare, så älskar jag ju Lucia.

Jag var ganska så rejält förkyld fortfarande dock, och var väl inte direkt den som sjöng bäst. Jag menar, naturligtvis höll jag ton, kunde alla texter, och log med både mun och ögon, men trots att jag andades rätt och ansträngde mig, lät min röst inte speciellt starkt. Det blev dock väldigt fint under flera sånger, när kören sjöng allmänt svagt, men tydligt, och skapade riktigt innerlig sång. Carina verkade i alla fall nöjd. Bara vid ett tillfälle klantade vi oss rejält, och den missen ligger på oss allihopa - under intåg nummer två försvann sången, vi föll ur tempo, och det uppstod allmän förvirring. Det var förfärligt, men det varade inte länge. Alla andra sånger satte vi som de professionella körsångare vi är.

De tre första tågen tillät barn, vilket gjorde de mer ansträngande än det sista, trots att vi när det är barn med sjunger färre sånger, och således står där en kortare stund. Det blir en helt annan atmosfär, det är mycket ljud och rörelse, och alltid någon liten parvel som ska gå omkring i kyrkogången. En liten pojk gick till och med fram och plinkade lite på pianot - kanske ansåg han att vi tog fel ton. Min huvudvärk gjorde sig påmind under de tågen, hur gulliga än barnen var. Det är ansträngande att stå upp och sjunga i fyrtio minuter, med syrestjälande ljus framför näsan. Jag var dock lika envis som de föregående dagarna, och höll mig upprätt.

Det sista tåget gick mycket bättre, och jag kunde låta mig själv slappna av lite mer, och njuta av mitt sista Luciatåg för säsongen. Det var vackert och stillsamt och fin atmosfär och en uppmärksam publik, och så mysigt med alla levande ljus och vacker körklang. När sista sången började slogs jag av "är det redan slut?", fast vi då stått och sjungit i cirka femtio minuter. Jag är väldigt glad över att jag har varit så involverad i Lucia i år, gått tretton tåg, och sjungit mig rejält hes - min röst totalförsvann under glöggfikat efter sista tåget, men då gjorde det ju inte så mycket. Jag älskar Luciatraditionen, jag tycker att det är så roligt, och jag uppskattar budskapet om värme och kärlek.

Tontagande inför intåg, jag mitt i ett "--ciiaaaa" till vänster

Ett av alla tågen

Kyrkans fina julgran, efter att alla gått hem och lamporna släckts

Förkyld i Westminster

12 december 2014 

Förra året feber, i år förkylning. Förra året St Paul's Catherdral, i år Westminster Cathedral. Förra året stor Sankta Lucia-gudstjänst, i år stor Sankta Lucia-gudstjänst!

Hanne, Helen, och Jacob hade alla varnat mig för att komma idag om jag fortfarande mådde dåligt, men eftersom jag älskar Lucia och ABSOLUT INTE TÄNKTE MISSA det största tåget vi gör i Westminster Cathedral, så bestämde jag mig för att vara frisk och struntade i min förkylning. Jag fick sätta mig ner ett antal gånger under repet, samt gå och snyta mig ungefär lika många gånger, men jag mådde inte värre än att mina åsnegener (dvs envisheterna) tyckte att jag kunde vara med.

Rep i Westminsters stora katedral

Efter repet väntade en stor plockmatsbuffé kören uppe i ett fantastiskt bibliotek, och sedan bytte vi återigen om till våra vita särkar. Jag glömde tyvärr bort hur lång tid vi skulle bli tvungna att vänta i bakre delen av katedralen, och tog inte med mig halstabletter/näsdukar/vatten/andra nödvändigheter som hade varit bra att ha. Istället satt jag och halvsov på Jacob under tiden de olika prästerna pratade, och njöt av att lyssna till katedralens egen kör sjunga vackra, engelska och latinska hymner.

Sedan var det vår tur, och vi ställde tyst upp längst bak i katedralen, och tände våra ljus samtidigt som någon vaktmästarperson släckte alla elektriska ljus i lokalen. Vi började sjunga, och skred in. Jag vet inte hur många gånger vi sjöng de två verserna i vår första Luciasång, men det var många. Att tåga in tog evigheter, då vi inte bara skulle gå sakta, utan gå med cirka tre meters mellanrum. Jag kände mig lite självkritisk å min ömma röst, då det i princip blev som att sjunga solo. Det var en trygghet att komma upp till resten av kören igen. Jag vet inte hur vi lät, akustiken var lite underlig, och publiken satt lite för långt bort för att man verkligen skulle kunna se folks reaktioner. Däremot hörde jag ju hur Dagmar lät under sina solon - som en ljuv ängel - och folk var efteråt allmänt nöjda. Jag tog det som en seger att jag orkat vara med, utan yrsel, och var ganska glad, om än väldigt trött, resten av kvällen.

Envis på gränsen till dum

11 december 2014 

Återigen ignorezade jag en öm hals och en täppt nos, och for efter jobbet iväg till kyrkan för att vara med på två Luciatåg till. Egentligen skulle jag inte vara med på de två, men jag tycker att det är så roligt, så jag var med ändå. En extra alt skadar ju aldrig, huh? Vi sjunger ju allt! (Höh, förlåt min dåliga körhumor). Dessutom var det få altar, så det var bara bra att jag var med.

Luciatåg nummer ett, före intåg (moi är tredje från vänster)

Det gick ganska bra att sjunga, åtminstone på första tåget. Under det andra kom yrseln krypande och jag kände mig extremt svimfärdig, men valde i min enfald att stå kvar. Vi var ju få altar, och jag skulle inte svimma. Inte i år, jag gör inte sånt längre. Kroppen får anpassa sig efter hjärnans envishet. Jag svimmade inte heller, men när andra tåget var avklarat och vi kommit ner i biblioteket igen sprängde huvudet ilsket till med en förfärlig smärta, och så illamående på det. Hanne, som den trogna vän hon är, lämnade inte min sida, förutom för att hämta flera glas vatten, pepparkakor, och hjälp, och Helen fick till slut sticka sedlar i näven på mig och sätta mig i en taxi som tog mig hem. Redan senare på kvällen började jag må bättre, och messade mina vänner för att tacka dem. Jag har ju verkligen ingen annan än mig själv att skylla, men det gick bra, till slut.

Luciatåg nummer två, Hanne och jag konverserar allvarligt om något i hörnet

Vrålförkyld

10 december 2014 

Jag och Noah har haft en lite kinkig dag idag, båda allmänt förkylda. Jag jobbade bara fram till lunch idag, men han kom ändå att bli lite sur på mig under den tiden, då jag envisades med att torka hans snuviga näsa. Vi gick också till hans kyrkgrupp och hörde berättelsen om de tre vise männen. När Värdföräldrarna kom hem efter julklappsshopping försökte jag pigga till mig med en dusch, och bytte sedan om till pyjamas. Jag kom ner i köket igen och förkunnade att jag tog en officiell sjukdag. Värdpappa hade lagat mat till mig och dukade upp det på en bricka som jag kunde ta upp till mitt rum. Jag mumsade potatis och quornfilé, skajpade med Johanna, och sov sedan i flera timmar.

Jag har den bästa värdfamiljen som finns, varsågod, jag presenterar fotobevis! 

Hör fel, gör rätt

9 december 2014

Noah och jag umgicks under dagen, han är fortfarande väldigt förkyld, och är snäll nog att han delar med sig. Jag började känna halsont på eftermiddagen, sådär bra tajmat i tid till mina nästa två Luciatåg.

Det flyger omkring förkylningar nu, hälften av mina vänner, hälften av kören, och min Värdfamilj är alla drabbade. Jag klunkade i mig en massa te och ignorezade den ömma halsen, och åkte alltså iväg till kyrkan på kvällen. Humöret var det inget fel på, och jag såg fram emot fler Luciatåg! Däremot har jag blivit van att vara frisk, och blev lite överväldigad av hur mycket svårare det är att sjunga när man är krasslig. Jag kände genast hur ansträngande det var för halsen under det första, barnvänliga tåget. Dessutom gick det inte särskilt bra i allmänhet, jag stod faktiskt och skämdes när vi sjöng, för det var utan tvekan vårt sämsta tåg hittills. Det kändes som att vi tog fel ton ett par gånger, för att inte tala om takt- och tempohållningnen som var helt åt fel håll. När vi kommit ner i biblioteket igen sade jag "ja, det var ju förfärligt dåligt" i en lite uppgiven men självklar ton, övertygad om att alla andra skulle hålla med mig. Direkt efteråt kom en strålande Carina in och sade att hon var fantastiskt nöjd med framförandet, som enligt henne hade gått otroligt bra. ... Jag hoppas att publiken delade hennes upplevelse.

Mer te, och ytterligare ett tåg, under vilket jag faktiskt höll med om att det lät jättebra. Det kändes som att vi satte allting perfekt, och det var jättekul. Det som är roligast med att sjunga i Ulrika Eleonora kyrka är att man får sådan nära kontakt med publiken, man kan verkligen se folks respons, och jag slängde leenden åt en massa olika personer. Dock fick jag också koncentrera mig något kolossalt, inte bara på att hålla rösten, men på att inte svimma, då en dovhet kommit över mig, och ännu värre - min näsa kliade och ville att jag skulle nysa! Jag stod där och kände att mitt ljus var i farligt område om jag skulle nysa, men jag lyckades hålla mig undan den o-graceheten. Någonting med nysande säger liksom bara inte Lucia...

Uppställning i trappan före intåg

Efteråt hade jag, trots den huvudvärk som började komma smygande, en massa energi, och gick runt och pratade med folk, som stod i klungor med sin glögg. Jag bytte om till mina egna kläder, men behöll kransen på huvudet, inte alls i ett försök att fiska komplimanger för tåget. (Jag står naturligtvis över sådant. Tärnkransen är bara en fin huvudbonad). Jag hade inte lust att gå hem, så jag lyckades charma Jonny och Jacob till att spela kort med mig. Vi passade också på att äta kvällsmat, och gullungarna var vänliga nog att fixa veg till mig. Det var toppen att umgås med mina pojkspolingar, men jag blev snart ganska trött, trots allt. När Jacob hade förlorat tre gånger erkände han sig äntligen besegrad, och vi sade god natt.

Chigaco-poängställning och mat, en tisdagkväll vid elvatiden

Nusse-gos

8 december 2014 

Ingen Lucia idag! Jag passade på att sova ikapp en massa försvunnen sömn från de senaste dagarna under min lunch idag, då jag jobbade med Noah på morgonen och eftermiddagen. Han blev sur på mig när jag försökte få i honom frukost, men sedan var vi bästisar hela dagen. Vi lekte i vardagsrummet, skajpade med Tuva, och gosade.

Tillknycklad må den vara, men Nussa älskar fortfarande sin box

Själv byggde jag fina torn som Froggy fick sitta och titta på

Han var väldigt klängig kramig när han vaknade från sin eftermiddagslur, och höll hårt fast i min skjortkrage. Då passade jag på att ringa upp Tuva-lu på skajp, och vi pratade en stund. Mot slutet av samtalet hade Noah piggnat till så pass att han pekade på alla ljusslingor, lampor, och doftljus med höga "TÄNT!" När jag senare på kvällen, efter att jag slutat jobba och Värdföräldrarna kommit hem igen, stod och blåste håret efter min dusch, kom Nussa tultande och ville ha med mig in i vardagsrummet. Där skulle han ha en kram, vilket jag naturligtvis inte nekade honom, men sedan försökte jag smita ut ur rummet igen - då började han gråta. Alltså... Det är så fint när ens bebis tycker så mycket om en! Det är också lika fint att han blev glad så snart Värdpappa gav honom en boll, för annars skulle jag känna mig som en hemsk människa. Vem prioriterar hårtorkning före bebisgos, liksom?


Jag har också idag tittat på flera av Ariana Grandes musikvideor, vilka alla är, i min mening, ganska kassa. Sämst är nog Love Me Harder, vilket är synd, för jag älskar låten, bara inte det perspektiv de valt att visa i videon. Däremot hittade jag den här, som är helt brutalt fantastisk! MIKA, med Ariana Grande, och dessutom Wicked. Jag är väldigt glad att den här finns, för att väga upp för så många andra musikvideor som är så mycket sämre.

Lucia och mer Lucia

7 december 2014 

Liksom förra året  firade jag andra advent med att glädjas av barnens Luciatåg i kyrkan. Jag såg faktiskt så mycket fram emot detta, att jag var på plats en halvtimme före gudstjänsten, för att få en bra plats. Förra året såg jag inte så mycket, men idag satt jag mycket bättre till! Det var en jättefin gudstjänst, med ofantligt många barn, som alla var supersöta i Luciakläder. Jag ville kidnappa varenda en. Inte för alltid, bara en liten stund, för att gosa lite. Församlingen hjälpte till och sjöng Luciasångerna, och jag fick en massa nostalgikänsla till mellanstadiet, när det gällde Nu tändas tusen juleljus och Ett litet barn av Davids hus. 

Barnaluciatåg, i redigerad suddighet

Större delen av dagen spenderade jag i kyrkan - gudstjänst, kyrkkaffe, och mitt vanliga dagboksskrivande. Det är lite festligt att titta på blogginlägget från förra året, och inse att jag gjorde nästan exakt samma sak. Det känns inte riktigt, för så många saker är så oerhört annorlunda - främst, att jag inte är svårt deprimerad längre, och mår mycket bättre nu än då. Ibland är det nog viktigt att se tillbaka och inse hur långt man kommit. Filosofi åt sidan, jag satt kvar i kaféet långt efter att de egentligen hade stängt - jag tror det hjälper att vara bundis med kökspersonalen. Jonny satte på Disneymusik och sjöng under tiden han diskade, varpå jag lade till en andrastämma där jag satt och skrev. Jag hade också äran att träffa konstnären Pernilla Iggstrom, vars alster just nu hänger i kyrkans kafé. Hon var jättetrevlig, och vi pratade en lång stund. Jag har en favorittavla som hon gjort som hänger där just nu, och det var spännande att höra tankarna bakom. Det är också alltid roligt att tala med kreativa människor, då jag är en själv, och det därför alltid är lätt att skapa kontakt.

På eftermiddagen hjälpte jag Camilla och Helen att lasta bilarna inför kvällens Luciatåg i Southwark, dit jag även fick skjuts med mina kyrkkompisar. När vi kom fram hjälpte jag Alex och Cissi att duka bord, för gästerna kunde fika glögg och lussebullar innan gudstjänsten. Jag känner mig lite som en herrelös katt eller något, som bara har hittat en grupp människor som alla jobbar i kyrkan, valt att adoptera dem, och sedan hänger med dem så mycket som möjligt trots att jag inte egentligen hör dit. Av alla mina närmaste vänner här i London jobbar minst 90% på svenska kyrkan, vilket är en del av anledningen till att jag är där hela tiden. Prästen Michael kommenterade det senare på kvällen med ett "du bor ju nästan hos oss, och vi är glada att ha dig här". Så... Ja.

Biltur i Londontrafik är egentligen sådär, men vänner gör det mesta bra

Jag hann kila iväg och äta en lätt kvällsmat på Starbucks, där jag också träffade Hanne, så att vi skulle ha lite tid för oss själva att skvallra sådär i allmänhet innan Luciarepet började. Tåget i Southwark Cathedral är det jag sett fram emot mest, då det är sådan fantastisk akustik därinne. Snart släcktes de elektriska ljusen, och vi tände våra levande, och bar in dem i salen till fyrastämmiga Sankta Lucia... Det är så underbart att sjunga i Southwark, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg endast om dess akustik. Det är inte helt bra att upprepa sig så som jag gör, men det får gå - det var jätteroligt att gå Lucia, ikväll igen! Haha, jag är bara så förälskad i Luciatraditionen. Det gick jättebra, och jag tror att alla var nöjda. Alex stod längst bak i kyrkan och flinade när vi tågade ut, och sade att det var vackert. Det sade de flesta andra också. Den mitt-i-smeten-uppfattningen jag fick lät åtminstone bra.

Fyra rader kör för Luciatåget i Southwark Cathedral

När vi bytt om följde jag med en del av kyrkgänget till en närliggande pub och hällde i mig varm mulled cider, som min hals gillade efter all sång. Ganska snart sade vi dock godnatt, och jag traskade iväg för att hoppa på tåget hem.

Gammalt och nytt - skyskrapan the Shard och Southwark Cathedral

Brighton 2.0

6 december 2014 

Dags att åka till den lilla strandstaden Brighton igen, för Luciatåg precis som förra året. För nästan exakt ett år sedan gjorde jag mitt första Luciatåg med svenska kyrkans kör, i just Brighton. Jag var superpepp att göra samma resa igen, ännu mer i år när jag har fler kompisar i kören, redan gått ett par tåg, och visste vad jag kunde förvänta mig - en toppendag!

Så jag åkte iväg hemifrån i god tid för att hinna med bussen som gick från kyrkan vid elva. Under första halvan av resan satt jag och pratade med andra glada körsångare, men sedan började jag må dåligt. Mitt bästa sätt att bota åksjuka är att lyssna på musik och försöka sova, så jag lade beslag på ett säte långt bak i bussen och virade in mig i den filt jag varit förutseende nog att ta med mig.

Bussturer bör aldrig genomföras utan filt

Brighton! Havet skymtas långt borta i vänster hörn.

Att gå Lucia i All Saints Church Brighton and Hove är en speciell upplevelse - det är en stor kyrka, med mycket rum och fönster, och ändå lyckas den suga upp både ljud och ljus. Det blir becksvart, och man har inte akustik att tala om. Det innebär förstås att man måste anstränga sig mer när man sjunger, man kan inte bara glida fram på vokalerna som i andra lokaler, men jag älskar ändå att sjunga i den kyrkan. Mörkret gör det hela så fantastiskt, det förstärker budskapet om en ljusbringande Lucia. (Och jag är ju a sucker för mys, också). Det var jätteroligt att stå där och sjunga, som vanligt, och till det här tåget hade vi hjälp från barytonen Stefan (vars efternamn jag tyvärr har glömt), som sjöng solo i O Helga Natt. 

Rep. Jag står i stor röd filt.

Och omsvidat! Luciatåg i den mörkaste kyrkan. Jag står som andra person bakom Lucia.

Efter andakten väntade fika och dans kring granen. Vid det här laget hade jag en massa överskottsenergi och adrenalin som ramlade runt i kroppen, så jag skuttade ivrigt upp och ner och försökte få alla andra lika pepp som jag. Det funkade väl si så där, men jag lyckades i alla fall dra med mig Jacob, Gustav, Johanna, och Anna att dansa runt granen med mig. Inte för att det fanns någon gran, men det var roligt ändå. Vi gjorde båda mina favoriter - Så går vi runt kring ett enebärssnår, och Mormors lilla kråka. Fast alla andra sjöng "prästens" lilla kråka, och gav den ett manligt pronomen. Jag har alltid kallat mormors lilla kråka för hon, för så sjunger vi där jag växt upp. Kanske är kråkan egentligen en hen. Vem vet.

På kvällen väntade det årliga besöket till The Regency Restaurant, en restaurang precis vid havet, som specialiserat sig på skaldjur/seafood/fruit de mer. Förra gången höjde de andra körsångarna på ögonbrynen när jag valde den vegetariska lasagnen, så i år beställde jag istället fiskpajen. Vår servitör glömde bort mig och jag fick vänta ytterligare en kvart på min mat, under tiden de andras tallrikar började se allmänt trevliga ut... När vi sedan skulle få dessert glömde han bort mig igen, men jag fick snart min tiramisu. Förutom den tabben från personalens sida var det en jättetrevlig middag, och det var bara mot slutet som jag började bli trött, och vilade huvudet på Jacobs axel som satt bredvid mig. Han fick agera kudde för mig hela vägen hem i bussen också, då jag slumrade i min filt. Jag var ganska mycket zombie när vi kom fram till kyrkan faktiskt, men lyckades trots förvirring och nyvakenhet ta mig samman och åka den extra timmen det tar mig att komma hem.