Juice it up

29 December 2013 

 Jag hade, helt utan att veta att det var årets julklapp, önskat mig en juicecentrifug, och det var precis det tomten kom med till mig. Idag var första gången vi provade mackapären, och det var ju enkelt och bra. Mer juice åt folket! kanske ska vara de nya slagorden. Jag och Jonathan gjorde varsitt glas med druv- och sellerijuice. Tips för den enfaldige: använd inte för mycket selleri, det är lätt hänt, och då kommer juicen att lukta som Echinacea.

Mera Hobbit

28 December 2013 

 Jag gick äntligen och tittade på The Hobbit: The Desolation of Smaug idag! Wohooo! Jag var lite tveksam om vad jag skulle tycka om filmen, då ett par av mina vänner inte varit helt nöjda med den. De är visserligen något bättre experter på böckerna än vad jag är (och med böckerna menar jag Tolkien i allmänhet, jag vet att det bara finns en Hobbit. Det är den enda jag läst, jag älskar den) men vi brukar tycka ungefär likadant. Så det kom som en glad överraskning att jag älskade filmen, och fullkomligt njöt mig genom den.

Bara ett par korta punkter av åsikter som jag kan nämna:

• Jag gillade inte alls scenerna med Legolas och Tauriel i trailern, men jag har alltid varit pepp på att Evangeline Lilly är med (hon är fantastisk i LOST), så jag var misstänksam. Men jag tyckte jättemycket om deras sidostory, framför allt de vibbarna vi även fick med Kíli. Jag är i och för sig en sucker för Aidan Turner, och klagar inte att han fick lite extra screen time. 
• Jag såg inte att det var Mikael Persbrandt som var Beorn. Såg du att Mikael Persbrandt var Beorn? Jag tänkte bara på hur oerhört hårig han var. 
• Imponerades av fler skådisar, och som vanligt tycker jag att den är, rent visuellt, fantastiskt snyggt gjord. Det mesta vad jag förstår är CGI, så skådespelarprestationerna blir av det ännu högre, och cred måste som vanligt gå till Peter Jackson och hela teamet som återigen lyckas föra oss från bion till Middle Earth. 
• Sekvensen när de forsar i floden i sina tunnor och har orcherna efter sig samt actionhjältarna Legolas och Tauriel var något av det snyggaste jag sett, det var helt fantastiskt filmat och koreograferat. Jag såg den inte i 3D, men jag saknade ingenting, den var jättesnygg i vanlig 2D också!
• Det roliga med att vara intresserad av film är att jag uppskattar filmatiseringar av böcker mycket mera, och kan förstå flera val vad gäller sådana detaljer som andra brukar haka upp sig på. De var fast hos alverna i tre månader, men det går inte att visa på film, så mycket tid har vi inte. Att byta ras på några av fienderna, från vätte till orch, kanske inte behövde göras, men det tar inte heller ifrån filmupplevelsen eller försämrar den berättelse som visas. Jag är jättenöjd med den här filmen också. (Ska dock komma ihåg att nämna att det var ett tag sedan jag läste boken, så alla detaljer är inte knivskarpa i mitt minne).

• 

  Som alltid visar jag hänsyn till filmskaparna och tittar på eftertexterna - jag tycker dessutom att det är intressant. Filmens end credit-sång av Ed Sheeran var helt otroligt vacker också! 

  
  

  
  

  
  

  

  Nöjd och pepp med biljett i hand!

Tatuerad! *gasp*

27 December 2013

Ikväll åkte jag återigen in till Växjö. Det blir lite fram-och-tillbaka när hela ditt sociala umgänge bor en halvtimmes tågresa bort.

Jag steg av tåget, och kom ut i ett regnfyllt Växjö. Det har regnat varenda gång jag åkt till Växjö sedan jag flyttade hem igen. Och det har regnat två tredjedelar av gångerna jag åkt därifrån. Det innebär att det har regnat mer i Växjö på de två veckor jag varit hemma, än det gjorde i London under hela de fyra månader jag bodde där. Jag har alltid påstått att Växjö är Sveriges England vad gäller just regn, men det här var ju nästan komiskt! Jag travade iväg i alla fall till min vän Maja, och kunde glädja mig åt mitt paraply. Två minuter från hennes dörr insåg jag problemet som skulle möta mig när jag väl nådde mitt mål: jag kan inte Majas portkod. Det finns ingen porttelefon på dörren till Majas byggnad. Jag knackade tafatt på dörren, men då den ledde till en hall och en trappuppgång, var det inte förvånande att ingen hörde mig. Så jag gick runt och provade bakdörren, som leder till en annan trappuppgång. Ingen tur där heller. Huset står på en hög stengrund, så jag nådde inte upp att knacka på fönstren, och jag ville helst undvika att göra det. Vem vågar släppa ut den bortkollrade ungdom som står och ser förvirrad ut under ett paraply, som inte kan komma in, i nattens mörker och regnets väta?

Efter att ha gått runt huset ett par gånger och bankat på dörren igen, för skojs skull, kände jag mig något uppgiven. Jag hade nu stått utanför huset, oförmögen att komma in, i mer än en kvarts tid. Jag hade inget sett att kontakta min vän, då jag inte hade någon mobil. (Tips till den enfaldige: du behöver alltid en mobil i dagens samhälle!) Jag resonerade som så att jag inte kunde stå utanför Majas hus under ett paraply till de beslöt sig att gå till klubben om två eller tre timmar. Så jag ringde på hos en av Majas grannar i ett närliggande hus, hos grannen Eriksson. En medelålders man kom och öppnade, och jag förklarade min situation, och frågade om jag inte kunde få låna en telefonkatalog och en telefon och ringa upp till Maja och be henne släppa in mig. Grannen Eriksson lät mig stiga in och räckte mig sin iPad. (Ytterligare tips till den enfaldige: folk använder inte telefonkataloger nu för tiden. Allting sker digitalt). Efter att ha misslyckats med att hitta Majas nummer fick jag logga in på facebook, där Maja varit så förstående att hon skickat portkoden till mig. Jag tackade grannen Eriksson för hans gästfrihet och hjälp, och kunde sedan äntligen förena mig med mina vänner uppe i Majas hem.

Senare, på Deluxe, fick Hanne upp en eyeliner och vi tatuerade oss allihopa. Jag valde att rita den här söta giraffen (kinda my specialty, those giraffs) på underarmen. Undrar hur länge den tänker stanna, eyeliner brukar ju vara lite knepigt att ta bort. Tihi.

Inte helt nöjd

26 December 2013

 Med fotot, inte klänningen. Jag fortsätter att plikttroget dela med mig av mina lookbook-looks även här.

Thanksgiving

26 December 2013

 Som vanligt på Annandag Jul firar min familj och min fasters familj Thanksgiving tillsammans. Ja, nästan, i alla fall.

De senaste åren har vi haft som tradition att träffas hos farmor på annandagen, för att umgås och äta en helt underbar kalkonmiddag. Med respektive och hundar så är vi ungefär femton personer, så det blir både liv och rörelse. Till berättelsen hör antagligen att i det här sällskapet är min lillebror yngst med sina sjutton år (nu inte inräknat hundarna). Så det är inte barn som springer runt och leker och stojjar (eh, längre...) utan mer eller mindre vuxna människor som pratar högljutt och lagar mat och dukar och flyttar bord och skrattar och kramas och har sig. Och ja, leker gör vi väl också. Lägg som sagt till ett par hundar så brukar det bli en helt allmänt kaotisk och mysig familjefest!

Jag och mina flickkusiner Johanna och Linnéa åkte till farmor tidigare än de andra för att hjälpa till med alla förberedelser. Johanna satte på en julskiva som vi alla småsjöng med i, och medan de andra sedan gjorde vad det nu är man gör i köket som rör matlagning, såg jag till att duka och vika servetter. Min specialitet är att vika näckrosor av servetter, och jag gör det ungefär varenda år, på påsk, jul, nyår, och liknande. Trots denna repetitiva användning av näckrosorna får jag alltid beröm för dem.

När alla kom blev det det sedvanliga kramkalaset och "hur har du haft det sen sist?" och gos med hundarna, och sedan något mer lågmält prat innan vi kunde ta för oss av den himmelska maten. Jag har tyckt om julbord bättre i år än jag vanligen gör, men det går ändå inte alls upp emot den fantastiska foodgasm det är att äta fin kalkon med potatis, bönor, brunsås, och gelé. Således var jag inte speciellt aktiv i de första minuternas samtal kring bordet, utan njöt istället av den härliga middag jag hade framför mig. Vi firar ju inte egentligen Thanksgiving, även om jag tycker om att kalla det så, men om så vore hade jag förmodligen varje år sagt mig varit lika tacksam för den traditionen. Det är bara så oerhört gott. 

Efter middagen brukar vi sitta i varsin bubbla av paltkoma en stund, innan bordet rensas och det görs rum för flera armbågar, och paketen åker fram. Som jag skrev om i inlägget om min plånbok, så har vi även som tradition att leka paketleken, vilket lyckas vara lika roligt varje år. En hög småpresenter på bordet, en tärning, och flera förväntansfulla människor. Min skörd i år? En plåtburk med Nivea-kräm!

Hög

25 December 2013 

Efter ytterligare släktträff och julfirande under större delen av dagen, åkte jag med tåget till Växjö. Jag trampade iväg till lägenheten, bytte klänning och fixade till håret (det senare skulle visa sig fullständigt onödigt). Sedan virrade jag bort till Elin, där jag genast fick kramar från flera vänner. Eftersom vi har haft äventyr för oss allihopa, de flesta av oss på helt olika håll, var glädjen stor över att nu äntligen ha återförenats! Vi hamnade i en stor hög på soffan, i ett moln av gos, och spenderade de kommande fem timmarna på liknande sätt. Sättet jag och de mina umgås på kan tyckas oerhört udda för utomstående, men det hela är väldigt fint. Man är mitt i en hög, kramad av ett antal olika personer, och man kan sträcka ut armen och få tag i någon kroppsdel, och klappa den en liten stund. Jag försöker anstränga mig för att få det här att låta så lite som en orgie som möjligt... Det låter helsjukt, men det är fint. Det är väldigt mycket kärlek i luften när vi träffas. Återigen, läs det på rätt sätt. Kort och gott, en mycket fin natt med många av mina älsklingar.

Julafton

24 December 2013 

 Nu är det jul igen, nu är det jul igen, nu är det jul igen..!

Julen hemma i Trollskogen ser ganska så traditionell ut, i dubbel bemärkning. Rent allmänt firar vi på ett ganska typiskt sätt, med många egna traditioner. Det här var dock första året vi barn inte fått någon skattjakt på morgonkvisten... Kanske för att våra föräldrar inte längre tycker att min bror och jag, som nitton och ett halvt och sjutton och ett halvt år gamla, är så pass barn att vi behöver sådant mer. Jag vill inte klaga, men allvarligt talat, alla är väl barn nog för skattjakt på julafton?!

Så efter en morgon utan skattjakt, fluffade vi omkring och förberedde för själva firandet, som inte börjar förrän klockan ett, i och med ankomsten av farmor. Och så börjar det som alla svenskar tycks leva för, den långa sittning vid julbordet där man i ett par timmar bara äter och umgås. När jag bodde i London längtade jag massvis efter julen, och talade ofta med Rosie om hur bra de svenska jularna är, och rabblade upp alla mystiska saker vi har på julbordet, för att influensera flickan att uppskatta den svenska julen bättre än brysselkålens engelska. Men nu när det kom till kritan, tja, då petade jag ändå bara i mig de personliga favoriter jag har. Det innebär ingen sill, inget dopp, ingen jansson, ingen paté, inga prinskorvar, inte revbensspjäll, inte strömming. Det blir inte så mycket julbord kvar. Ändå så älskar jag julbord, lika mycket som andra svenskar. Lustigt, det där.

Som vanligt åt vi i några hundra evigheter, och bänkade oss efter disken framför tv:n, med resten av Sverige. Är det inte fascinerande och väldigt konstigt men alldeles, alldeles underbart att, i princip, alla i hela landet tittar på tecknat i en timme på julafton? Ett amerikanskt hopplock av Disney-kortisar, som symboliserar julen i Sverige? Jag fnissade lite åt den tanken i vanlig ordning, och njöt sedan av programmet. För första gången någonsin var jag nära att göra sällskap med de vuxna och somna under sändningen - Bella Notte är lite för vaggande tydligen... Ingen skattjakt och risk till tupplur, bör jag oroa mig? Börjar jag bli gammal? Låt oss hoppas att det inte är fallet. En god jul var det i alla fall definitivt.

Skogsstil

23 December 2013

 Fick faktiskt kommentaren "chic" på den här looken, fyra minuter efter att jag lagt upp den. Chic? Okej, gärna det. Vi är chica i skogen. (...Vad innebär chic??)

Julkänsla?

22 December 2013 

 Allmänt tips: lägg dig inte på sängen med musik i öronen halv åtta på kvällen, och på allvar tro att du inte kommer att somna. Du kommer att somna, bara för att vakna av förvirring en timme senare och inte veta om du är i din säng eller i ett sjukhus i Los Angeles. Jag lovar, det är precis det som händer.

Idag ansträngde jag mig för att hitta julkänslan, och med ansträngde mig menar jag att jag mer eller mindre tvingade fram den. Jag bossade runt min lillebror för att få granen så pass redo för dekoration, jag styrde och ställde med att placera ut tomtar i husets alla vrår, jag lyssnade på stämningsfull musik när jag kletade runt med smält choklad i köket, och jag tog en aggressiv promenad och ignorerade novembervädret. Som belöning fick jag svår huvudvärk. Efter en lång, terapeutisk dusch stängde jag in mig i mitt rum, satte mig på golvet, och slog in alla resterande paket jag ska ge bort. Med mig på golvet hade jag min dator, där jag spelade flera julavsnitt från F.R.I.E.N.D.S. Sedan gick jag i in i vardagsrummet, och såg att granen tycktes mindre anskrämlig i kvällens mörker, och jag åt en pepparkaka, och då, jo, då infann sig lite julkänsla i alla fall. Sedan började jag läsa Let It Snow, av Maureen Johnson, John Green, och Lauren Myracle, och jag läte hela den första delen, The Jubilee Express, av Maureen Johnson. Och jag blev pirrig i magen av romantiken, och fick för mig att det visst snöade ute, och jag blev glad. Den glädjen höll dessutom i sig, trots att jag tittade ut genom fönstret och kom ihåg att nejvisst ja, det är bara november där ute, och jag gick in i vardagsrummet igen och såg alla tomtar som fortfarande inte blivit placerade på rätt ställe. Till och med nyss, när min gode far påminde mig om att lägga ner de sorgliga små polkachokladklickar jag påstår är julgodis i burkar, till och med då är jag fortfarande ganska glad. För det är så pass mörkt ute att jag kan låtsas att det snöar, och vinden viner utanför mitt fönster, och jag kurar i en filt (inte Mr Toasty MacSnuggles dock, den fick stanna hos en snäll uteliggare i London). Sensmoralen i den här historien är inte mycket mer än erkännandet att jo, det kan nog bli en ordentlig jul i år också. Detta till trots att julen, hur pepp man än är månader innan, alltid hoppar upp och skrämmer en bara två dagar i förväg, och man sedan stressar runt för att få allt att "kännas rätt". Ge det till imorgon kväll. Då, om inte förr, lär pusselbitarna ha hunnit falla på plats.

Mer sol åt folket

, som farao Echnaton sade. 

21 December 2013 

 Dan före dan före dan före Dopparedan. Whaaaaa--? (Också, dopparedan. Doppar någon nu för tiden? Någon som är under sextio? Vi beslöt oss för att strunta i det i år igen...)

Vintersolståndet! Jaa! Det var idag, och jag är mycket förväntansfull för vad det innebär - ljusare tider. Jag är fortfarande inte mörkrädd (faktiskt), men det är så trist att Sverige envisas med att hålla fast i sina novemberkläder. Allvarligt talat? So last month! Jag hade dessutom förhoppningar om snö, men icke. Så lite längre solljusdagar känns med andra ord inte fel, när man sitter och kurar såhär, djupt inne i den skumma skogen i Småland. Jag har svårt att gå upp, cirka, varje dag, och längtar tillbaka till sängen från, ungefär, samma sekund jag går upp.

Men upp går jag i alla fall, idag blev det storhandling inför julen, granen skulle in - min familj har lyckats få tag på en i särklass sned och ojämn stackare i år, trots mitt lobbande för den hederliga plastgranen - juldukarna strykas, och presenter slås in. Det sista lämnade jag, som en äkta prokrastinerare, med nöje inför morgondagen, då det även vankas ytterligare julgodisbestyr.

På kvällen bänkade jag mig med mor och far framför teven, och lät mig förflyttas till det så charmigt animerade Paris i den åttonde PIXAR-klassikern Ratatouille, och inspirerades som vanligt av visdomsorden "alla kan laga mat!" (De bådar nämligen särskilt gott i öronen på en annan kökskatastrof).Sedan såg jag tydligen också ut såhär, fundersam eller nåt i svartvitt.

Livet leker i skogen verkar det som, med andra ord.

Julbak & middagslur

19 December 2013

Lalala... Jag glömde att ta med mig kameran idag, så de många vackra bilder jag kunde tagit har tyvärr inte kunnat tas. Använd din inlevelseförmåga och fantasi. Jag ska beskriva dagen så poetiskt jag kan.

Uti den mörka morgonen, 
då dagen ej ännu grytt
far min skjutsade mig till farmors hus 
som alltid så mycket betytt. 
Jag tackade och sen steg in
i den mysiga värmen.
Där farmor väntade med frukost och kaffe
och fick en kram med inte bara ena ärmen. (Eh).
Vi pratade, så som vi gör, 
och kikade på mången recept. 
"Ska vi gå ut under dagen?" 
"Nej det är ju så grått, dessutom känner jag mig täppt". 
Istället tog vi bunkarna fram, 
och kakor och nougat och choklad. 
Köket blev en krigszon,
men slutresultatet gjorde varje militär glad.
En ny julgodissort, 
och en god kaka,
som båda sparas till helgen 
(men den ena kunde vi inte låta bli att smaka).
Efter denna ansträngning
vi tillbaka oss drog,
jag i massagestol och hon i sängen, 
två hela timmar utan ofog. 
Så till kaffet kom kortleken fram,
(jag vill inte skryta, men jag vann)
adventsljusen tändes och fler historier berättades,
"En kaka till?" "Jo, det går väl an".
 När kvällen sedan dog
min far kom igen, 
skjutsade hem sin lilla dotter,
från en verkligt god vän.

Tillbaka i storstan

17 December 2013 

 Eller ja, nästan. Typ.

Idag åkte jag in till den stora staden Växjö, också känd som den småstad där jag studerade på gymnasiet, bodde i två år, och där flera av mina vänner bor kvar. Eller åtminstone har sina rötter, även om många är ute på äventyr liknande mina. Mitt äventyr i London fick ju sitt slut nu lagom till jul, mycket för att ge plats åt det som kommer ta upp min tid under vårterminen - jag ska tillbaka till skolan. Ungefär.

Jag läste IB på gymnasiet, och vill läsa upp tre ämnen och göra examensproven för dem igen. Det är fortfarande lite löst på distans, jag har ett gäng uppsatser att skriva, men behöver inte gå på lektioner. För att få bättre koll på hur landet ligger traskade jag bort till skolan och talade med lite olika lärare och handledare. Två timmar senare hade jag deadlines, riktlinjer för mina uppsatser, och inbjudan att komma till revision classes i januari. Jag togs också för en tvåa av en liten studentutskottsperson. Nej tjejen, jag går inte i tvåan. Prova fyran.

Eftermiddagen spenderade jag på Växjö Stadsbibliotek, ett utmärkt ställe att leta fram källmaterial, äta lunch, och förstås, inte kunna hålla sig från att låna en favoritbok eller två. Jag har suktat efter att dyka in i Cornelia Funkes Bläckhjärta igen, och satt nöjt hopkrupen i en soffa och läste den. Hemma hos mamma blev det en liten soaré med hennes kollegor, innan jag drog mig tillbaka för att följa händelserna i Rosewood, Pretty Little Liars, säsong tre.

Mörkrädd

16 December 2013 

Jag surfar fortfarande omkring på den enorma våg av iver, entusiasm, och glädje som jag flyttade hem på. Men jag börjar också inse att det är annorlunda att vara hemma i Småland mot att bo i en av världens största städer.


Efter en hel natt på flygplatsen och allmänt resande och flängande hit och dit, tog jag beslutsamt sovmorgon, och vaknade inte förrän halv tolv, åtta och en halv himmelsk timme efter att jag somnat. Då skuttade jag glatt upp, och smög genom huset, för att kontrollera att jag faktiskt var ensam hemma. Jag vet inte varför, men innan jag gjort det tror jag alltid att min bror eller någon annan ska stå och lura bakom en stängd dörr eller något. Trots att jag egentligen vet att de är i skolan/på jobbet. Jag engagerade mig i att äta ordentlig frukost för första gången på fyra månader (har inte ätit frukost i London, möjligen brunch på café), och satt och myste till missglamorazzi's videor på youtube. Provade hennes äpplegrötsrecept också, men utan "the crust" då jag, ehm, är lat. Småpratade lite med fåglarna utanför som kom och gjorde mig sällskap.

Det blev riktigt mörkt i London ganska tidigt också, men inte redan klockan tre. Jag kunde förstås ha gått ut tidigare, men det tänkte jag inte på. Så min mysiga promenad som jag ville ta ute bland bondgårdarna i skogen... Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag traskade iväg, och förundrades över hur ofantligt mörkt det var. Jag är en sådan fjant som inte brukar använda så mycket reflexer, men nu gick jag tillbaka och drog genast på mig en av pappas reflexvästar. Jag måste ju synas! tänkte jag skrämt och kikade på mörkret. Skämtade för mig själv att London gjort mig mörkrädd. I den Stora Staden finns det alltid ljus, och det är liv och rörelse överallt. Här fick jag anstränga mig att se, trots att jag har riktigt bra mörkersyn. Log lite åt de många adventsljusstakar som tindrade från fönstren. När jag kom till skogsbrynet där min favoritpromenad börjar tog jag dock en enda titt på det mörker som bäst kan beskrivas som Tartarus, sade "nej!", vände och gick därifrån. Det får bli en annan dag. Istället gick jag omkring inne i bostadsområdet, där det trots flera hus och utebelysning, var osedvanligt mörkt. Det känns fånigt att behöva erkänna det, jag har trots allt bott en livstid i skogen, och jag är inte rädd för mörker, men idag besegrade det mig ändå. Det kändes ganska bra att komma in i värmen och ljuset efter den lilla halvtimma som jag tvingade mig att stanna ute. Jag får nog allt jobba med det här, så att jag kommer ordentligt tillbaka till mina trolliska rötter, snart nog.

Jag är svensk

15 December 2013 

 Därmed avslutades min tid i London, och jag är numera hemma i Trollskogen igen. Låt oss hoppas att jag finner tillräckligt roliga saker att skriva om för att kunna fortsätta med bloggen. Jag ska anstränga mig för att få stoffet att räcka till, helt enkelt. Så stanna kvar! Den långa resan är inte slut än.

Sverige var så här glad att se oss. Woho!

Efter att ha snarkat mig flygresan igenom, vaknade jag så sakteliga när vi väntade på våra väskor vid rullbanden. Några oroliga minuter senare kunde vi traska iväg med alla fyra resväskor säkert hos oss igen, och vi möttes av Johannas föräldrar, som var så vänliga att de skjutsade oss, hela vägen från Köpenhamn till de Småländska skogarna. Den första halvan av resan sov jag i baksätet. Den andra halvan satt jag och tittade ivrigt på all granskog och tallskog och torra fält och enstaka hus.

Vad jag är väldigt, väldigt nöjd med, som mina fyra månader i London har givit mig, är en ny stolthet över att vara svensk. Som svensk har jag i regel inte varit särskilt stolt över att erkänna att jag faktiskt är svensk. Det är i samma stil som att man, när man är utomlands och hör någon annan prata svenska, då slutar man prata svenska själv. (... Vi är ett underligt folk.) Men jag är väldigt glad att kunna erkänna just hur otroligt svensk jag är, något jag märkt mer och mer i England. Där är det ju i och för sig inte en så stor grej, då det finns fler svenskar än britter i London...

Jag tryckte glatt näsan mot fönstret och observerade fåglarna i fågelborden. Jodå, visst är jag hemma igen.

 
Att komma hem var helt underbart. Jag fluffade omkring i ett stort moln av endorfiner hela eftermiddagen. Först en massa kramar med familjen, sedan adventsfika med pepparkakor, lussemandelkanelbullar, och te, och sedan gick jag runt i ungefär varenda rum och var bara glad över att vara hemma. Något av det bästa var också att ta en dusch. En dusch, i ett fräscht badrum. Jag lyckades också packa upp allting på bara ett par timmar, något jag annars kan dra ut på i flera månader. (Eh). Jag har bytt rum med min bror, och att komma hem och börja styra och ställa i ett helt nyrenoverat rum var jätteroligt! Bilder kommer nog så småningom. På kvällen hade min kära mor bönhört min önskan om vingryta med ris, och jag åt den bästa maten jag ätit sedan jag flyttade från henne. Ingen kock i alla Londons restauranger är bättre än min mamma, det är mitt tycke.

Det är inte konstigt att vara hemma igen. Det är så normalt och naturligt att jag undrar om jag egentligen varit borta. Men det har jag. Det ska bli spännande att se vem jag är, hemma igen efter London. Och det är fantastiskt att inse att det antagligen allra bästa tiden i London har givit mig är den tryggheten med mitt hem. Jag ser verkligen fram emot att bo hemma igen. Det blir en omställning, med tanke på att jag inte bott hos mina föräldrar och med min bror på två och ett halvt år, men det är fint att komma hem med den glädjen.

Hejdå London

14 December 2013

 Den faktiskt sista dagen. Mest konstigt att jag inte vet hur jag känner om någonting alls. Livet? Vadå? Hum?


Så här gick det i alla fall till idag (och lite av imorgon också):

10.00 Johanna och jag mötte upp Andrea, som tagit sig ända ut i zon 2 för vår skull, och vi åt brunch på The Hummingbird Café.

12.00 Vi kramade hejdå till Andrea och gav oss iväg till Svenska Kyrkan, där vi lämnade hygienartiklar till en insamling för hemlösa, mina Luciagrejer (tvättat, oh yes), och skrev ut våra boarding passes. Kramade hejdå till de som var där och blev bara lite ledsna i ögonen.

13.00 Jag började packa "det allra sista" som inte var särskilt mycket alls.

15.00 Jag tog en kort paus av att klia mig förbryllat i huvudet och av att trycka ned saker i mina två resväskor och två ryggsäckar, som var på bristningsgränsen. Började sedan om.

16.00 Äntligen klar med packningen! Och utan explosionsrisk för väskorna. Åkte till Forbidden Planet och the Tea House i Covent Garden för två sista minuten-inköp.

18.00 Städade hela mitt rum för framtida hyresgäst. Så noga har det aldrig någonsin blivit städat tidigare.

20.00 Johanna och jag blev avskydda på tunnelbanan när vi kom med tre IKEA-kassar fulla med täcken och kuddar och filtar, som vi sedan gav till uteliggare i Hyde Park Corner. Fick sedan vänta en och en halv timme på ett bord på Hard Rock Café, så vi satt ute med varsin festlig liten juldrink och skrattade åt livet.

00.00 Tackade Hard Rock för den här gången, åkte hem, och lassade in våra väskor i en taxi, som skjutsade oss till Heathrow Airport.

01.00 Campade på en bänk. Spelade kort. Chillade. Väntade på att baggage drop skulle öppna.

05.00 Baggage drop öppnade, och de vägde inte mina misstänksamt tunga väskor, så vi fick lämna dem och gick genom security. Jag glömde att ta ut min laptop, och således blev min ryggsäck den första väskan av många för flygplatsarbeteren John att gå igenom. Johanna stod bredvid och anmärkte på hur farliga atomvapenplaner det kunde gömma sig bland mina Lucianoter, och jag sade att ja, jag har ju hemligheter om tid och rymd med mig, och John skrattade när han förstod att han höll i en Doctor Who-leksak.

07.00 Planet lyfte från Storbrittanisk mark. Jag och Johanna sov.

Febrig i St. Paul's

13 December 2013 

Två saker är idag: FREDAG DEN TRETTONDE, göm din man och era barn! Och världspremiären av The Hobbit: The Desolation of Smaug. Jag tog egentligen inte så stor del av någotdera.


Istället hängde jag hemma hela förmiddagen, och klunkade te i enorma mängder, och hoppades att värktabletterna gjorde sitt. Jag var fortfarande lite febrig när jag gav mig ut i dagens blåsiga London. Satt nere i tunnelbanan och tänkte på ingenting när en ganska liten, men ganska tjock tant kom insnubblande och satte sig på mig. Det var jätteroligt. Jag, hennes man, och en kille som givit upp sitt säte för hennes skull hjälpte henne tillrätta. "Oh, I am so sorry, dear, are you alright?" frågade hon mig, och jag log att jag var okej. Hon hade inte direkt haft en benig rumpa, så det gick bra.

När jag gick till St. Paul's blev jag attackerad i ansiktet, och hoppade ungefär fyra meter upp i luften och skrek. När jag landade igen insåg jag att det varit ett stort lönnlöv som kommit flygande mot mig. Lätträdd + feber + höst är tydligen lika med inte så toppen. Who knew.

Vi repeterade större delen av eftermiddagen i den stora katedralen. Jag har varit i vackra katedraler innan, och tycker mycket om det också (gotiska katedraler är ju helt otroligt vackra och fascinerande) men inte i St. Paul's. Tyvärr var jag lite för trött och hade lite för mycket huvudvärk för att kunna uppskatta landskapet. Det var ändå roligt att öva där, med nyfikna turister som satte sig ned för att lyssna en stund, och med avbrott varje heltimme då de hade bön.

Efter middag på The Scandinavian House och intag av nya värktabletter var jag på bättre humör, och stod redo, i lusselinne, med krans på huvudet, och ljus i handen. Luciakören satt längst bak i katedralen och väntade på sin tur, medan ett par olika präster höll i gudstjänsten, ömsom på engelska och ömsom på svenska. Jag blev plötsligt lite nervös när St. Paul's Cathedral Choir ledde församlingen i lite olika, traditionella engelska hymner - det var en fantastisk kyrkokör, med tillägg av gosskör, och lät himmelskt sådär i allmänhet. Ribban låg med andra ord ganska så högt för oss. (Att komma efteråt med "Staffan var en stalledräng... lalala..." kändes lite b, faktiskt). Men det gick bra. Vi ställde upp oss bakom dopfunten, och tågade in i den nedsläckta katedralen, ställde upp framför altaret, och det var riktigt roligt, och enligt de som lyssnade var det också riktigt bra. Vi hade hjälp av en kändis i den svenska operavärlden, barytonen John Kinell, som medverkade som solist på två nummer. För första gången var vi uppställda ganska utspritt mellan stämmorna, och jag hörde ungefär den Lucia som församlingen hörde. Det vill säga, jag stod så att jag hörde alla stämmor, och det var fint. Det var också riktigt roligt. Jag hade hela tiden innan tänkt mig Effie Trinkets visdomsord:

Men det behövdes inte riktigt. Mina ögon glittrade ändå. Att gå Luciatåg är ju helt underbart.

Framför allt när man efteråt får beröm från olika personer, som nöjda kommer fram, och när man kan få mysiga kramar från sina glada vänner som kommit och tittat, och när man ser att Rosies familj varit där, och går dit och tjuvar till sig lite extragos med sin bebis som man egentligen redan sagt hejdå till.

Inte riktigt lika effektfull i elektriskt ljus, men i alla fall...

Johanna är Frihetsgudinnan i Tärnversion, och jag, eh, gillar frihet. Vi är fina.

Med Andrea och Johanna gick jag sedan och mumsade sushi på yo! Sushi, och efteråt tog vi en drink och åt efterrätt på TGIFriday. Det utvecklades till en bra kväll trots feber, med andra ord. Adrenalinet från Luciatåget höll mig på gott humör i flera timmar.

Åsikter o inget annat

12 December 2013 

 Hej bloggen! Idag har jag... Inte gjort någonting. Jag har blivit riktigt förkyld, och ligger och pendlar på febergränsen. Sådär lagom till St. Paul's imorgon... Jippie.... Istället har jag samlat på mig lite tankar och åsikter om saker och ting, som jag tänkte dela med mig av.


Dagens sång: No One Mourns The Wicked, från musikalsoundtracket. Jag nämnde inte den som en av mina favoriter i mitt inlägg om Wicked för ett par dagar sedan, men jag har definitivt lagt till den på den listan nu. Jag har lyssnat på den flera gånger, och tror att jag glömde bort den förut, då den är själva öppningslåten. Den är så vacker. Den är så fantastiskt storslagen, och texten och harmonierna och melodierna och hela alltet gör att jag typ skruvar mig i musikalisk lycka.

Dagens bok: Tordyveln flyger i skymningen, av Maria Gripe. Jag rekommenderar den alltid på hörbok, inläst av Tomas Bolme. Den är underbar, och jag har lyssnat på den säkert över femtio gånger. Insåg att den fortfarande låg på mitt iTunes-bibliotek, så jag har lyssnat på den igen de senaste dagarna. Prosten Lindroth kan vara den bästa karaktären i världshistorien. Det är förresten honom jag baserat Charles Benjamin Bishop (SH) på, med de viftande ögonbrynen och den varma entusiasmen.

Dagens serie: The Vampire Diaries, i den mening att jag har tittat ikapp de senaste två avsnitten idag. Men det går inte att komma ifrån hur lite jag bryr mig om karaktärerna i den här serien nu för tiden. Caroline är i princip enda anledningen att jag fortsätter att följa den. Hon har haft en fantastisk karaktärsutveckling och fortsätter att vara badass, medan huvudkaraktärerna går runt med samma dryga problem. Jag har alltid gillat Bonnie också, som verkligen är ett otp ("one true pairing"; ett perfekt par) med Jeremy, och de nyintroducerade karaktärerna Enzo och Aaron kan kanske bli intressant, men som sagt, det är Caroline som ensamt får det här skeppet att fortsätta flyta. Dotterserien The Originals är i min mening väldigt mycket bättre just nu, och den följer jag gärna.


Ibland undrar jag om det är dumt av mig att nästan uteslutande engagera mig i sådana "triviala saker" som populärkultur. Jag är väldigt passionerad om historia förstås, men inte direkt engagerad, och jag har inte koll på hur livet egentligen fungerar i världen. Engagerade människor är fint, men jag bör nog ta delar av min entusiasm och lägga den till sådant som faktiskt kan påverka och hjälpa människor. Politik eller världsproblem eller nyheter och sociala medier i allmänhet. Ibland tror jag att människor som jag är ett problem, vi har så lätt för att leva i vår lilla bubbla. En fullspäckad bubbla förvisso, men det blir så lätt verklighetsfrämmande. Det är farligt. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att kunna undgå att leva fangirlens liv, men jag borde försöka att åtminstone ibland leva i åtminstone samma värld som majoriteten av människorna på jorden. Det har jag inte gjort idag. En liten tanke som gnager mig i bakhuvudet bara. 

Dansar genom livet

11 December 2013 

Idag har sångerna från Wicked, Frozen, och Twisted (Starkid-musikalen) spelats om och om i mitt huvud. Ibland är det ju oerhört irriterande att ha låtar på hjärnan, men idag har jag varit tacksam. De här sångerna är fantastiska, och de har muntrat upp mig lite sådär i allmänhet.

Jag åkte bort till King's Cross St. Pancras idag för att besöka The British Library, vilket jag också gjorde. Jag blev väldigt besviken. Jag vet inte riktigt var jag har fått för mig att biblioteket ska vara en vacker gammal byggnad med hyllor och åter hyllor av böcker, men det stämde i alla fall inte överens med verkligheten. Böcker hade de väl visserligen, men i en modern byggnad som mest påminde om ett litet drygt universitet, och med en massa olika underliga rum som jag inte förstod mig på. Jag gick uppför en trappa och in i någon slags hall framför ett av "the reading rooms", kände mig totalt out of place, och gick ut igen. Någon annan gång kanske.

Istället åkte jag tillbaka nästan hela vägen, och gick till V&A igen. Jag åt en väldigt god lunch, en räk- och avocado-wrap med gurka, paprika, och basilika. Nom nom nom. Tittade på lite porslin och hittade till deras "art library", men där fick jag inte vara med min väska. Då jag börjat känna av en riktigt öm hals och dunkande huvud gick jag hem istället, men inte innan jag blev tvungen att vänta hela fyrtio minuter på den enda bussen som går hem till mig. Yay! Nu har jag bäddat ner mig med musik, tagit värktabletter, och raggsockorna är på. Låt oss hoppas att jag vaknar frisk och pigg imorgon. Sådana här sega dagar har jag verkligen fått nog av nu.

Djupfryst

10 December 2013

Jag har verkligen flyttat härifrån nu, i tankarna. Inser inte riktigt att jag fortfarande har hela London utbrett för mig - jag är bara rastlös. Försökte ta mig ut i livet idag och kom bara till ett kafé. Sen satt jag där och skrev och var måttligt road.

Det här inlägget blir precis som gårdagens. Jag nämner 90% av min dag i första stycket, resten handlar om filmen jag och Johanna gick och tittade på ikväll - Frozen. Disneys 53:e animerade klassiker, och, min nya favoritfilm från Disney någonsin (uteslutet Lejonkungen, förstås, men det säger väl sig självt). Den här filmen... Alltså den är så vacker och bra och rolig och djup och fin och jag älskar den en massa mycket.

Först och främst, vad handlar den om? Jag visste inte mer än något om en Snögubbe som drömmer om sommaren, något om en riktigt tuff drottning, och något om ett äventyr. Och det stämmer. Berättelsen är lätt inspirerad av Hans Christian Andersens Snödrottningen, och utspelar sig i Norge (vilket ju basically är Sverige, så låt oss säga Skandinavien, för man blir seriöst stolt). I kungariket Arendelle är systrarna Elsa och Anna bästa vänner, tills Elsas magiska iskrafter gör att hon isoleras, och sedan när hon blir drottning råkar hon förlägga hela riket i evig vinter. Hon flyr, och Anna ger sig iväg för att hitta henne och ställa allt till rätta.

Animationerna/Animeringarna (?!) är episka, riktigt riktigt vackra, med sådana detaljer som imponerade mig i Brave, och filmens is ser helt fantastisk ut. Återigen har vi snygga frisyrer (alltså Disney och hår) och jag suktar förstår efter deras underbara klänningar. Den ska ju alltså vara skandinavisk, och karaktärerna heter, förutom Anna och Elsa, Kristoff, Hans, Olaf, och Sven. De kvinnliga karaktärerna är för övrigt kick-ass och lätta att relatera till, och den här filmen är på sätt och vis lite som Wicked, då den fokuserar på deras resa och relation.

Låt oss prata om musiken. Musiken i den här filmen. Aaaaaah. Den är så bra. Soundtracket med filmmusiken är jättevackert, episkt, och fantastiskt. Sångerna är helt underbara, i modern Broadway-stil, och jag älskar hur de samspelar med den klassiska Disney-sagan. Jag ser fram emot att se den svenska versionen, men det går inte att komma ifrån att originalskådespelarna är enormt duktiga. Vi har till exempel Idina Menzel (som gjorde den allra första Elphaba på Broadway! bland en massa annat), Kristen Bell (som jag främst känner som gossip girl...) och Jonathan Groff (Broadway, glee), och flera andra personer, bland dem Alan Tudyk (Firefly, lite animerade saker mest överallt).

Allvarligt talat. Ny Disneyfavorit. Den slår de helt underbara klassiska från de två guldåldrarna. Den slår Tangled. Den är precis lika bra som Pixars Brave. Fast i Norge. Det vill säga Skandinavien. Norden. Jag är en vikingaättling, och jag är stolt över den här filmen. Och så glad att jag såg den. Den kommer se så fin ut på hyllan bland alla mina andra Disneyklassiker!

Två sidor, samma historia

9 December 2013 

 Idag tog Johanna och jag en lång svängom på stan, men det var bara en vanlig måndag, så låt oss strunta i det och gå direkt till pudelns så kallade kärna: idag gick vi äntligen och tittade på Wicked!!

Jag har velat se den här musikalen i ungefär fem år, sedan första gången jag var i London. Då blev det inte av, och gången därpå gick vi istället och tittade på The Wizard of Oz. Men nu äntligen gick jag och Johanna och hämtade våra biljetter, åkte till teatern Apollo Victoria, bänkade oss, och njöt av underhållningen.

Wicked sägs på sina reklamskyltar vara "London's best night out", och "Best musical of the decade", och "Best of all West End shows!" Så här: det får de gärna säga, den här musikalen är fantastiskt bra. Jag älskar landet Oz, jag tycker mycket om The Wizard of Oz, jag gillar deras värld och deras saga. Om du har sett den hyfsat nygjorda filmen Oz the great and powerful, tro inte att du känner Oz. Den filmen är en fruktansvärd version, framför allt vad gäller manus, som inte tar någon hänsyn till originalet alls. Så leta istället fram den första filmversionen, eller gå och titta på musikalen, och titta sedan, eller för den delen före, på Wicked. Wicked handlar naturligtvis om häxorna i Oz, Elphaba, "the Wicked Witch of the West", och Glinda, "the Good Witch of the North". Den berättar deras historia och går tillbaka långt innan Dorothy kommer till Oz, ur framför allt Elphabas perspektiv. Och den förklarar och rätar ut alla frågetecken som skulle kunna uppstå efter att man sett The Wizard of Oz. Och den är fantastisk.

Inte bara är den en något mer vuxen och djup version av Oz än föregångaren, den har tagit tillvara på alla guldkorn från The Wizard of Oz, och sparat dem och tagit med dem i den här, samt skapat nya, och gör ett helt brutalt bra manus, och visar en historia man gärna involverar sig i. Musiken från Wicked är otroligt vacker, bland mina favoriter finns Defying Gravity, The Wizard and I, och förstås, en av de bästa musikalsångerna antagligen någonsin, For Good. Det förvånade både Johanna och mig hur många vi kände igen. Jag visste att jag kunde två, men det visade sig, som det brukar, att jag hade hört flera sånger innan, utan att riktigt inse det då. Vi var också imponerade av hur genomtänkt den här musikalen är, vi är båda stora Oz-fans, och vi blev inte besvikna någonstans. Den här musikalen är verkligen sevärd, och mycket möjligen min nummer två-favorit, direkt efter Les Misérables. Den enda frågan som kvarstår nu är, när ska de göra musikalen om Nessa, the Wicked Witch of the East? Hon har också en historia att berätta, och jag skulle gärna betala för att se den.

Kyrka & Katedral

8 December 2013 

 Glad andra advent! Jag har firat kyrkligt.

Dagen började alltså med dagens adventsgudstjänst, som var ett kaos helt i sig själv. Söndagsskolans alla barn hade sitt Luciatåg idag, och det var det roligaste på länge. Johanna och jag satt allvarligt talat och skrattade i kyrkbänken, det var så fint att titta på alla små Lucior o tomtar o föräldrar o alla som var så oerhört involverade i det här fantastiska Luciatåget. De många minnen som kom över en från den gamla dagistiden hade kanske också lite med saken att göra...

Vi spenderade ett par timmar i caféet nere under kyrkan, Johanna bläddrade förstrött i tidningar, och jag skrev dagbok. Vi har blivit väldigt vana vid att hänga i kyrkan, och vräkte oss i varsin soffa, med fötterna uppe och kuddar bakom ryggen, efter att ha sparkat av oss skorna. Johanna & Jessica är ungefär lika med Sirius & James.

Efter en ordentlig skurning av vår lägenhet, där vi återigen blev förbluffade över att ingen annan i hela England tycks kunna städa så att saker faktiskt blir rent (var är Petunia Dursley när man behöver henne?), totade jag runt i våra rum en liten stund, och gjorde en första provpackning av min väska. Jag har i tanken redan flyttat härifrån nu, och nästan hunnit bli lite stressad att jag inte är klar att åka redan. En vecka kvar, Jess, en hel vecka. Packade i alla fall min ena väska.

Sedan plockade jag med mig min Luciakasse, och gav mig iväg till Southwark Cathedral nära London Bridge. Det är en jättevacker katedral som jag gärna skulle promenerat runt lite mer i, men för mig liksom för resten av kören, gällde förstås ett kvickt genrep och en enkel kontroll av uppställning, ingång och utgång, och sedan ombyte. Jag strök mitt Lucialinne och tryckte på mig den gröna tärnkronan ännu en gång, och vi väntade sedan under lite småmysigt tissel och tassel på att få tåga in i kyrkan. Katedralen var full med folk som kommit för gudstjänsten, och vårt Luciatåg var förstås höjdpunkten av den (och nej, det säger jag inte för att skryta. Det var att konstatera ett faktum). Southwark Cathedral har en helt annan akustik än kyrkan i Brighton, och våra röster klingade mycket vackert, utan att man behövde koncentrera sig på samma sätt. Det var till och med så att jag fick påminna mig själv om att inte stå och drömma bort mig i sången och njuta själv, utan fortfarande sjunga strukturerat - Carina sade det innan vi började också, att vi trots allt inte sjunger för vår egen skull, utan för församlingens. Det var i alla fall väldigt roligt att sjunga när det lät så bra, även om jag tyckte att vi som helhet gjorde ett par småfel här och där. En alldeles för stor gemensam inandning i någon sång, ett litet stämfel, inte riktigt balanserat vid något ställe. Det visade sig senare att jag var ensam om att vara så kritisk. Carina var jättenöjd, den engelske kantorn imponerad, kören salig, och publiken beundrande. Så det gick antagligen bättre än jag erkände. Roligt var det i alla fall.

När jag gick därifrån låste vaktmästaren redan dörrarna, och jag frågade om den katt jag sett stryka omkring inne i katedralen. Bodde den där, eller skulle han släppa ut den? Den släpptes ut, och gick sedan sökande framför dörrarna, och jamade dystert och hoppades på att få komma in. Jag talade med den en liten stund, och för första gången sedan jag flyttade till London kunde jag känna ett annat London, som jag också gärna önskat se. Det historiska London, det verkligt gamla historiska London som fanns en gång men inte längre, det kändes väldigt nära, när det bara var jag, katten, katedralen, och den mörka kvällen. Säkert har andra katter bott i kyrkan under århundradenas lopp, och det kändes den stunden. Sedan åkte jag hem och kilade in på ett fik och köpte med mig en varm chai latte för min hårt jobbande hals, och uppslukades av den moderna världen igen.

Brighton

7 December 2013

Luciatåget som sjöng för full kyrka ikväll i All Saints, lånade bilden från Svenska Kyrkans facebooksida.

Efter en tidig morgon med engagerad frukost åkte jag bort till Svenska Kyrkan, hoppade på en buss, och for med dagens Luciakör till Brighton. Jag somnade på bussen, och vaknade när vi rullade in i Brighton. Då plötsligt: HAVET!! Nu är det ju så att jag inte är helbäst på engelsk geografi, och jag tittade aldrig på någon karta innan vi åkte. Jag hade inte insett att Brighton låg precis vid kusten. Senare, när vi satt på en restaurang, kom jag ihåg att jag visst sett ett historiskt reportage om den lilla staden, men när bussen rullade förbi stranden satt jag bara och tittade. Det var jättevackert, en verklig liten sommarstad, med strålande sol, klarblå himmel, och lika glatt hav. Det såg lite konstigt ut att folk promenerade förbi i höstkappor och mössor. Jag kan verkligen tänka mig en visit till platsen under sommarhalvåret.

Vi kom i alla fall fram till All Saints church i Hove (som var en egen by innan den slogs ihop med Brighton), och packade ur alla våra lusselinnen. Det var en väldigt vacker kyrka, gotisk, med höga, målade fönster och välvd sten. Dock hade vi blivit varnade om faktumet att det var riktigt dålig akustik därinne, och det stämde. Klangen föll platt, så man fick anstränga sig en hel del när man sjöng. Vi repeterade programmet en gång och gick igenom uppställning, innan det blev en matpaus. Sedan började gudstjänsten, och kören bytte om. Jag var mycket tacksam över mina nya tofflor, tjocka, mjuka, och varma, vilket behövdes på det kyliga stengolvet. Det hade sagts att när man släcker ner inne i kyrkan blir det nästan helt beckmörkt, sådär så att det är svårt att se var man är. Det stämde också. Jag såg inte längre än en meter runt Luciatågets ljus, men vi hade i alla fall personer som stod och lyste med ficklampor över de få trappsteg vi behövde se upp för.

Det var jätteroligt att gå Luciatåg igen! När vi ställde upp innan vi gick in, rättade till kransarna, och tände ljusen, kom den där Luciatågskänslan och förväntan över mig som jag inte känt på ett tag. Det var två år sedan jag gick Lucia sist, men de rätta takterna satt fortfarande i. Skrida fram. Le. Andas. Vifta med tårna. Sjung tydligt. Gehör. Följ körledarens direktiv. Hela kyrkan var verkligen fullsatt, vilket var väldigt roligt, och det gick riktigt bra. De körmedlemmar som varit med andra år påstod att det här var det hittills bästa framträdandet i Brighton, och det känns ju extra bra. Jag myste riktigt när vi sjöng den helt underbart atmosfärsstarka Himlen hänger stjärnsvart. 

Efteråt samlades alla för kyrkfika, och vi satt och pratade, och tittade på den stora grupp som dansade kring en fantasigran. Har du tänkt på hur konstig "raketen" ser ut om man inte är med och gör den själv? Kören packade in sig i bussen igen, och åkte den lilla biten till en restaurang, där vi blev bjudna på middag. Servitörerna hade sett fram emot att vi skulle komma, och sade att de inte ville servera oss någon mat om vi inte sjöng någonting. Vi fick stora applåder efteråt, och sedan mat. Jag var vid det här laget helt utmattad, någon fasansfullt trött. Jag satt mest och lyssnade på andras samtal, och koncentrerade mig på att inte somna vid bordet. "Planerar du att sova på bussen sen?" frågade de andra mig, varpå jag nickade. Oh ja. Men innan min efterlängtade sömn hade vi en väldigt trevlig middag, två rätter, med lite sång och mycket prat. Sedan, ja, sedan sov jag faktiskt hela bussturen hem igen.

Den sista dagen

6 December 2013 

 Rosie var sin vanliga lilla änglaperson idag. Jag var min vanliga höftarsmåbarnsmammalivetkopia idag. Men vi kramades oftare än vanligt.

Jag var ändå väldigt okej med att det här var sista dagen, jag har på något sätt bytt tänk och är numera väldigt inställd på att vi faktiskt flyttar hem om en vecka. För några dagar sedan hade jag helsvårt att se det alls, men nu bor jag redan i Sverige igen. Konstigt det där, det finns ingen mellanpunkt.

Rosie vill ju helst av allt gå omkring nu, trots att hon inte alls kan än. Hon är dessutom för ung, hennes ben är inte redo att gå på än, men hon ville inte sitta eller ligga ner idag. Så jag fick stå med henne under större delen av morgonen, och hon lyfte ivrigt på vänstra foten, om och om igen. Den högra har inte hajat grejen än, och hon kan naturligtvis inte stå själv utan måste hållas i, men jag kan se henne gå om några månader. Hon är så duktig så.

Johanna jobbade i tvätten idag, men bara under förmiddagen, så när hon var klar och Rosie var matad, gick vi ut alla tre för lunch. Johanna och jag funderade på vilket av de följande alternativen det var mest troligt att vi såg ut som: ett par kompisar som har hand om någon annans bebis, ett par kompisar där den ena har en bebis, eller ett par som tillsammans har en bebis. Vi vet inte. Det är ju många som trott att Rosie varit min dotter, och tonårsmammor är ju inte så ovanligt i England, men det är ingen som börjat prata med oss när Johanna och jag är med lillfisen tillsammans. Sagda lillfis vaknade i alla fall sen, efter bara en halvtimmes sömn, vilket gjorde mig förvånad. Hon lekte en stund med Johanna och sin snigel (något Johanna tyckte var bra mycket roligare än Rosie, som mest såg lite lätt uppgiven ut större delen av tiden) medan jag åt klart. Sedan gick vi ut i höstsolen, och sade hejdå till Johanna, som åkte hem.

Till min stora förvåning så var Rosie vaken i nästan två timmar till under vår promenad, och somnade först när jag satte mig nere i tunnelbanesystemet och skrev dagbok (jag orkade inte gå in på ett kafé, så satt nere vid perrongen på en bänk istället....) men då sov hon i alla fall ytterligare en och en halv timme. När vi kom tillbaka till kontoret var vi dock pigga och glada igen, och satt stod och lekte en stund medan mamma Lena var i telefonkonferens. Sedan var det slut. Finito. Dags att säga adjö.

"Vi har en liten sak här från Rosie till dig, för att komma ihåg den här tiden..." sade Lena, och tog fram en liten påse. Jag log stort.
"Vad festligt, jag har faktiskt en likadan sak till henne," sade jag, och gav Lena den mycket sparsamt inslagna kopian av Inkheart som jag köpt. Jag hade velat köpa Cornelia Funkes bok på svenska, inbunden, och med det omslag som de har på biblioteket hemma, då det är vackrast, men det hittade jag ju inte här i London. Lena blev helpepp i alla fall.
"EN BOK!" utropade hon förtjust, och jag förklarade att jag velat ge något som Rosie faktiskt kan tycka om längre i livet än en bebisleksak, även om det dröjer tio-tolv år innan hon kan läsa och uppskatta den. "Men du, har du skrivit något i den?" frågade Lena, och jag nickade. Jo, det har jag definitivt gjort.
Jag kramade om dem båda två innan jag gick - dock fick jag inte en särskilt engagerad kram från Rosie, hon hade fått fatt i plastpåsen från min gåva, och var ganska så blind för omvärlden.

Det kändes ändå helt fantastiskt att gå därifrån för sista gången sedan, helt enkelt för att jag är så lättad att vi avslutade allting lika nöjda allihop. Det känns jättebra, och jag är väldigt tacksam och glad över min tid jag haft med Lena och Rosie. Jag öppnade deras gåva på väg hem, och blev bara lite rörd över den mugg med Londonmotiv som de givit mig. Jag kommer komma hem och dricka en massa te och varm choklad i den koppen, och för alltid minnas hur ofta jag väntade på vattenkokaren nere i cateringköket, så att jag skulle kunna göra en flaska åt Rosie. Allt som allt, en väldigt bra sista jobbdag.

Ytterligare tubäventyr

6 December 2013 

Jag har funderat över ordföljden i Heliga Natt. "Oss är en frälsare född". Tänk om man sade så idag. Min hjärna fyllde i med scenen, där en familj tjänare/slavar tittar in i ett hus där det strax ska ätas middag, och den ena av dem säger "Ack ja, dem är en måltid framdukad, oss är endast en bädd av strå serverad". Min fantasi, alltså.

På vägen till och från jobbet under jorden:

• Jag bytte som vanligt till Jubilee line, och hamnade tätt bakom en kille i trettioårsåldern. Han hade lurar i öronen och en ovanligt stor näsa. Han stod och var mycket engagerad i att läsa sin bok, och jag läste lite över axeln på honom (så som man gör?). Fångade ett par meningar och undrade vad är det här för bok egentligen, sedan såg jag ett par karaktärsnamn, och lade ihop två och två. Jag tittade på omslaget. Det syntes inte. Killen hade slagit in sin kopia av 50 Shades of Grey i ett annat papper, så att ingen skulle förstå vad han läste. Men jag vet nog. Satte mig sedan ner och fick anstränga mig för att inte skratta. För övrigt så har jag nu alltså läst ett stycke ur någon slags erotica. 

• Idag när jag bytte till District line i Westminster lade jag för första gången märke till att det finns trappor bredvid rulltrappan, nere i underjorden. Det har jag aldrig sett innan, och jag har gått där massvis med gånger. Anledningen är antagligen att ingen någonsin brukar gå där, men idag marscherade en man dit och började gå. Han kom upp till nästa avsats samtidigt som jag, och hade alltså hållit samma takt som rulltrappan. För att vardagshurta lite extra gick han uppför nästa rulltrappa (där vanliga trappor inte var ett alternativ). Jag, eh, åkte stillastående upp. 

•  När jag satt och gjorde ingenting på tuben hem hörde jag plötsligt en konversation på franska, när en ung tjej och en ung kille steg på. Jag tjuvlyssnade i vanlig ordning, och kände faktiskt igen lite grann, men fick inte något helhetsgrepp om vad de pratade om. Sedan gjorde jag misstaget att titta på dem, bara svepa sådär med ögonen över deras person, som man så lätt gör. Jag hade lite svårt att koncentrera mig sen, och blev glad när ett säte blev ledigt så att killen kunde sätta sig ner. Tyvärr var han en gentleman och erbjöd tjejen sätet, och först när jag skulle av blev ett säte ledigt för honom. 'Yeah dude!' tänkte jag och skyndade mig att hoppa av. 'Hide your boner!'  

• För första gången någonsin i London plockade jag upp ett exemplar av Evening Standard som någon lämnat på tunnelbanan, och läste intresserat om Nelson Mandelas liv i den specialutgåva man givit ut till minne av honom. Jag förstår att det är sorgligt närhelst någon går bort, men jag tycker ändå att det är så imponerande att han blev 95 år gammal. Det var fascinerande att läsa om honom och jag gillar hur hela världen går samman i hoppet om att kunna fira och vårda hans värderingar. Jag tog med mig tidningen hem, då jag inte hann läsa klart på tuben. En artikel att spara.

Go-ssig

5 December 2013

Jag tror att det är så jag vill stava go-ssig. Liksom, gO-sssigg. Typ. (Alltså, gosig. Inte gosse-ig).
Här är i alla fall en gosig look som jag svassade runt i hemma efter min lilla resväskejakt! Med te, förstås.

Plånboken

5 December 2013 

 I vår släkt har vi en särskild tradition: att när vi träffas på Annandag Jul leker vi Paketleken, allihop runt det stora bordet, efter middagen. Vi öppnar aldrig paketen innan vi är klara, och kör två omgångar, den sista med tid, så att man får sno paketen från varandra... Det ger utlopp för den giriga och inte bara den generösa delen av julen.

Förra året hade min farmor varit i Indien, och hade med sig småsaker därifrån, som var med i paketleken. Jag lyckades roffa åt mig ett paket som kom just från Indien, men det visste jag förstås inte då - alla var ju inslagna i liknande glansiga papper med dansande glada tomtar på, eller nåt liknande. Det skulle kunna innehålla en liten glasprydnad, en ljuslykta, ett litet skrivblock, mirakeltrasor, överstrykningspennor, ett paket batterier, eller något annat i samma stil. Vi brukar inte lägga mycket mer än 20 spänn på var liten sak.
   Men, det här paketet som slutligen hamnade hos mig kom alltså från Indien, och det innehöll en plånbok. Jag tyckte genast att den här plånboken var väldigt fin, och fann snart att den var perfekt i storlek, och började glatt använda den, vilket jag gjort i nästan ett år nu. Den brukade inte uppmärksammas förut, men sedan jag flyttade till London har jag fått ganska många kommentarer av kassörer angående denna plånbok...

"Oh, din plånbok, den kommer från Indien?" kan de förtjust fråga, varpå jag svarar jakande. "Jag var på semester en gång i Indien, det var ett fint ställe..."

"Har du en indisk plånbok, miss?" utbrister en annan, "Har ni varit i Indien? Tyckte ni om det? Jag kommer från Indien, så det är därför jag känner igen den, mycket fin!" Då får jag förklara att plånboken var en gåva, och att jag personligen faktiskt aldrig varit där. Ibland ser de lite besvikna ut då. Jag brukar skynda mig att säga att jag tycker att plånboken är väldigt vacker.

"Nämen en indisk plånbok, jaha, ja, min gamla mamma brukade sy sådana..." berättade en kille i kassan på mataffären för mig en gång, innan han tog emot mina pengar, och såg lite gladare ut än innan.

Och idag fick jag frågan "Följer ni hinduismen?" av en tjej, varpå jag förvånat sade att det gör jag inte, och hon förklarade att hon kände igen tecknet på min plånbok, då hon pluggar religion.


Kort sagt: den här plånboken har under min tid i London varit en väldigt bra konversationsöppnare, och många människor har engagerat sig i den, och undrat över min relation till Indien. Jag har som sagt egentligen inte så mycket till relation till Indien alls, men jag fortsätter nöjt att använda min plånbok.


I övriga nyheter så har jag idag köpt ytterligare en resväska.

Potatispuré

4 December 2013 

 Idag var det min näst sista dag med Rosie. Vaaaaaaaaaa?????? Kan inte riktigt förstå att jag inte bara flyttar från London, utan även henne.


Jag blev klar en halvtimme tidigare på morgonen idag, och passade på att dricka en kopp te på Caffe Néro i Shepard's Bush, innan jag åkte till kontoret. Lena var en halvtimme sen på morgonen idag, så jag kunde sitta och skriva lite när jag väntade på dem.

Rosie är riktigt stor nu. Typ den största bebisen. Hon är en riktig liten person och mycket mer människa än bara bebis, om du förstår vad jag menar? Lena och Finn har dessutom börjat vänja in henne med rutiner nu, så jag fick i uppdrag att hålla henne vaken till halv tolv på dagen, för att sedan sova två timmar. Vi lekte uppe i babygymmet, tuggade mycket på en gosedjurssnigel, rullade omkring på en filt på golvet, och tog en liten svängom nere i den större salen där det finns lite mer saker att titta på. Sedan bytte vi blöja och lillfisen blev matad, och jag packade in henne i sin lilla sovsäck i vagnen. Hon somnade vid halv tolv på vår promenad, och vaknade sedan prick på slaget halv två. Vi kom hem vid två, och då var det dags för en annan stor-bebis-grej: babymat.

Att mata Rosie med potatispuré på en sked var, helt ärligt, något av det svåraste jag någonsin gjort. Flickan var som en fågelunge, väldigt entusiastisk över att äta riktig mat, så pass att hon gärna ville hjälpa till att hålla skeden själv och svälja nästan halva besticket, och inte bara klicken puré. Jag hade ett sjå att inte bara mata henne så snabbt som hon ville bli serverad, utan jag försökte också, helt lönlöst förstås, att hålla ungen ren. Rosie ansåg dock att det bästa sättet att äta var att grabba tag i skedens kladdigaste ände med nävarna, och blev så småningom kladdig i precis hela ansiktet och på sina händer och kläder. En timme senare hittade jag potatispuré insmetat i de små stenarna runt min klocka.

Men det får ju vara så, när småbarn äter, och det var riktigt roligt hur pigg hon var på ordentlig mat (även om hon fick en flaska mjölk efter en stund också, så att hon faktiskt blev mätt). Vi lekte någon timme till, och tog sedan en kortare promenad, innan jag gick hem i den råkalla, mörka eftermiddagen. Jag var helt slut efter jobbet, av okänd anledning, och slumrade till på bussen hem. I min dröm tog Captain America med sig Thor till den plats i isen han legat nersövd i, och förklarade för sin Avenger-vän varför han valt att bli demonjägare. Um.... I really don't know.

Ute på hal is

3 December 2013 

Bara för att jag igår påstod att det inte är kallt i England än så blev det iskallt i England idag. Jag frös mig genom förmiddagen, och efter en sväng hemma hade jag ordentliga vinterkläder på mig - byxor, kängor, kappa, halsduk, mössa, och vantar!


Och det behövdes, på kvällen gick nämligen jag med Andrea och Johanna till Hyde Parks julmarknad, Winter Wonderland, och intog deras isrink. Marknadens sista timme åkte vi skridskor under mysiga ljus, med livemusik från en bra gitarrist, och runt oss ljöd ljuden och lyste ljusen från marknadens många karuseller. Lukten av "mulled wine", nygräddade crêpes, och grillade hamburgare låg också i den kyliga luften. 

Ute på isen trängdes ganska många människor, vilket fick Johanna och mig att diskutera Isrinkens Vett & Etikett - åk lugnt och sansat, gör inga plötsliga svängar eller hopp, skräm inte folk, var hövlig och artig, osv. De som åkte à la Medelmåttan (eller kanske snarare Den Isrinksmedvetna) var naturligtvis allas favoriter, då de höll sig till att stillsamt och fint glida runt. Allas skräckmonster var de som kunde, eller de som trodde att de kunde, åka riktigt bra, och gjorde en massa överdrivna piruetter och tvära svängar, plötsliga hopp, eller turboåkningar förbi någon i ett litet utrymme. Sedan fanns det naturligtvis också de som inte kunde åka, som faktiskt viftade med armarna för att försöka hålla balansen, och inte så sällan ramlade omkull. De fick man också hålla utkik för. Grejen med en isrink är att man måste ansvara för sig själv och andra, vilket kan bli knepigt. Nybörjare är för upptagna med att ansvara för sig själva. Skräckmonstren som kan åka ansvarar för alla, men skrämmer som sagt halvt ihjäl folk när de plötsligt genar förbi utan minsta förvarning, vilket kan orsaka problem i istrafiken. Och de skräckmonster som bara tror att de kan åka ansvarar inte för någon.

Jag höll mig till Medelmåttornas dans, och var väldigt nöjd med det. Oron jag känt över att de skridskor man lånade inte hade konståkningstaggar hade varit stor innan vi började, men jag ramlade inte en enda gång. Utan taggar kan jag inte göra piruetter, men som sagt, det var ju inte läge heller. Istället åkte jag och njöt av att ha en egen typisk storstadsfilmscen, lyssnade på musiken, och plirade på de kulörta lyktorna. Jag reflekterade också en hel del om året som gått, hur jag utvecklats, och var jag är nu jämfört med var jag var förra året, några veckor innan jul. Om vi säger såhär: det var väl spenderade £6 för en timmes skridskoåkning.

Totally adorbs

2 December 2013

Dagens look, som jag måste erkänna mig vara mycket nöjd med. Det är ännu inte kallare i södra England än att man kan ha på sig sånt här utan problem, trots december. Dock är fotokvalitén urusel, det var mörkt och jag hade bara mobilkameran med mig... Vet inte heller vad min lugg har för sig, men jag har tyvärr inte ansvar över vad den gör. Den är myndig och får stå för sina egna beslut.

Historisk & kulturell

2 December 2013 

Jag är som nämnt inte särskilt förtjust i Starbucks. Av allting på deras utbud som jag provat är det bara deras signature vanilla hot chocolate som jag velat beställa igen. Det vill säga, tills idag. Idag provade jag den sista av deras julspecialer, gingerbread latte, och den kan jag faktiskt tänka mig att köpa igen. Whoop whoop!

Idag gick jag då äntligen till utställningen som ligger för ankar vid Temple i Themsen, HMS Wellington, nu för tiden HQS. Såhär: Jag rekommenderar den här utställningen varmt! Om du har en eller två timmar över i London så är Wellington en jättetrevlig sak att besöka, framför allt förstås för dig som är intresserad av sjöfart och andra världskriget.

Utställningen heter CONVOY: The Battle of the Atlantic, och är öppen söndagar och måndagar, 11.oo till 17.oo, från maj till december (i år stänger den alltså 16 december), och är gratis. Den börjar med en introduktionsfilm på 11 minuter, och fokuserar sedan på att kronologiskt förklara Wellingtons roll i den del av andra världskriget som utspelade sig över haven, och hennes kamp mot nazistiska ubåtar. Utställningens fakta är lätt att ta till sig, presenterad på stora, stilrena plakat, med vackra, detaljrika modeller av olika skepp som illustrerar vad plakaten handlar om. Personalen svarar dessutom gärna på frågor, märkte jag.

Sjöhästen med kronan förekommer ofta, här med slagorden "Loyalty and Service"

Jag var intresserad av att veta hur det fungerade med kontroll och beslut över handelsskeppen (merchant ships) innan kriget bröt ut, och de byggdes om till olika former av eskortskepp, och en man ur personalen förklarade att olika organisationer styrde över olika skepp, och visade olika modeller på skepp och berättade vilka rutter de vanligen tog och vilka varor de hade med sig. Jag tackade för informationen, och han frågade om jag inte var australiensisk. Det var jag ju inte, även om det var den accenten som glatt skuttat fram. Jag fick förklara att jag var från Sverige.
"Really? Well, you speak very good English. How come you have such an accent, though?"
"I... Um, because of tv shows, I think." (Det är Emilie de Ravin. Jag tar alltid efter hennes accent, vad hon än är med i).
Vi fortsatte prata en stund. Alla som jobbade på Wellington var oerhört trevliga mot mig, och något så extremt typiskt högklassbrittiska! Den stereotypiskt brittiske, prydlige butlern som du sett på tv? Så var de allihopa, fast riktigt trevliga och hjälpsamma. Jag blev bundis med ytterligare en av herrarna, som stod vid en hel rad modeller, som inte tillhörde själva utställningen. Jag frågade honom om uppkomsten kring den röda flaggan, och fick veta att den hade sitt ursprung på 1600-talet (såvida han inte sade the 16th century, i så fall på 1500-talet). Vi kom in på riktiga segelbåtar, och då han spenderat mycket tid med att segla längs den svenska kusten kunde vi utbyta historier om våra olika segeläventyr.

En gammal karta där man målat ut husen i byarna, och en liten kyrka 

Jag gick omkring i fler delar av skeppet, som inte hörde till utställningen, men som inte var stängda för allmänheten. Hittade det stora rum under däck (som säkerligen sett mycket annorlunda ut när skeppet varit i bruk, kanske en mässhall eller förrådsutrymmen) där man nu för tiden har ceremonier och möten av olika slag. Där fanns en massa vackra föremål bakom skyddsglas i väggen - gåvor till olika sjömän eller organisationen, skulpturer i silver och trä. På väggarna hängde det som genast intresserade mig mest - inramade delar av gamla kartor.

Jag älskar gamla kartor.

Man lär sig så mycket av att titta på gamla kartor - den historiska världsuppfattningen och vad man som kartläggare prioriterade, till exempel. Hur konsten tedde sig. Framför allt är det så spännande att titta på en gammal karta, och jag kan göra det länge - det finns så många detaljer! Dagens kartor är ritade för att vara funktionella och praktiska på ett annat sätt än de var förut - då var det också en konstform, de var vackra, med detaljer. Man tog sig tid att sätta ut saker som man nu för tiden aldrig skulle göra. Det fanns på flera av dem förstorade partier av olika kullar, med texten "landskapet så som det syns från havet".

Efter att ha fascinerats över sjöfartens långa historia, och förhållandet mellan människa och hav, och känt mig stolt över att jag inte blivit sjösjuk av det lätta gungandet som Themsen orsakade, steg jag i land igen, och åkte från Temple till South Ken. Där traskade jag till min nästa destination för dagen: The Victoria and Albert Museum. 

Efter att ha sett The Young Victoria med Emily Blunt är jag lite extra intresserad av detta kungliga pars historia, och framför allt förälskad med dem i deras kärlekshistoria. Dock har jag inte varit på museet som är uppkallat efter dem förut, så jag gick in, och hittade till en informationsskylt. Jag tycker mycket om informationsskyltar. Innan jag hann välja en utställning att kika på kom det dock fram en kvinna ur personalen, och förbarmade sig över mig. Hon tipsade om sin favorit, våning tre, och gav mig beskrivningar till en genväg, som skulle ta mig rakt in i Silverutsällningen. Så jag traskade iväg, och tittade på silverskapelser från olika konstperioder, och hittade sedan till Smyckesutställningen. Det var så mycket där inne som blänkte och gnistrade och glittrade och skimrande att jag nästan fick ont i huvudet. Hm.

Efter det tittade jag på en lång vägg fylld med vackert bemålat glas, främst från kyrkor, med olika religiösa motiv och symboler. Det är verkligen fascinerande vilken detaljrikedom folk genom tiderna lyckats få med när de målat på glas. Jag kan inte ens teckna en bra näsa eller haka på vanligt papper. Eller för den skull på en vanlig målarduk. Jag tittade också på en konstutställning, och imponerades av de olika färgkombinationerna konstnären använt för att få fram skimret i håret, och studerade penseldragen, innan jag ansåg mig fyllt min dagliga dos av kultur idag, och gick och mötte upp Johanna för att äta middag.